En liten pojkdröm går i uppfyllelse

När jag var 15 år ville jag bli fallskärmsjägare!

Jag var nog lite besatt av det under en period, läste mycket om vad som krävdes och om den beryktade Örnmarschen. Men en halvdöv, färgblind ung man är inte mycket till fallskärmsjägarmaterial, och tyvärr blev mönstringen precis så som jag trodde, till och med värre. Jag fick frisedel! En del tycker nog att det var jackpot, men inte jag. Jag överklagade frisedeln och bifogade en massa läkarundersökningar som var till min fördel. Den militär staben tyckte nog att jag var lite jobbig, men efter en tid i ovisshet kom så beskedet att jag blivit antagen som vaktsoldat på I4 i Linköping. Nåja, inte riktigt fallskärmsjägare men ändå…

Två veckor in i vaktutbildningen blev jag förflyttad till kompanibefälsutbildningen på dåvarande IB4 och muckade som Fänrik efter 15 månaders värnplikt. Jag tror att det är relativt unikt att ha gjort den klassresan inom det militära. Under utbildningen var vi på besök på fallskärmsjägarskolan i Karlsborg. Där ‘riktiga’ soldater utbildades som en av våra kaptener uttryckte det, Kapten Vuorinen som han hette var djupt begeistrad i dessa supersoldater. Jag kollade redan då upp om man i alla fall kunde få gå Örnmarschen, som är fallskärmsjägarnas slutprov, men det gick naturligtvis inte. Jag fick hålla tillgodo med Karolinermarschen istället. Sedan dess har Örnmarschen varit lite av en nagel i ögat. Men nu är det dags att ta tag i saken…

15 september 2018 kommer jag och en kamrat att vara med i Para Endurance Race. Ett 24 timmarslopp som helt och hållet bygger på Örnmarschen. Exakt samma sträckning, samma packning och liknande delmoment. Vi har igen möjlighet att gå med vapen, men det kommer bli jobbigt ändå. Just nu pågår förberedelserna inför loppet med utrustningsval och mycket träning i att gå långt och bära tungt. Det har visat sig att det är en helt annan sak än att tävla i löpning, skidor eller cykel, och framför allt är träningen svår att få till då det tar mycket tid i anspråk att gå. Återigen är det upp till bevis, har jag viljan, styrkan och modet…

Ha en fortsatt trevlig sommar, så går jag vidare!

Vansbro- en vacker eftermiddag i juli

Under de senaste två åren har jag simtränat regelbundet med stadens lokala simklubb. Visserligen bara en gång i veckan, det krävs tydligen två för att bli bättre, men jag har försökt att köra någon gång till i samband med barnens simskola. Men visst har det gett resultat! Från att ha haft svårt att crawla längre sträckor har jag nu kunnat köra 100m medley (fjäril, bröst, rygg och crawl) och längre sträckor med crawl fungerar bra. Men detta är i simbassäng! Varje gång jag kommer ut i öppet vatten får jag nästan som andnöd efter ett par hundra meter. Inför Vansbrosimningen gjorde jag ett par träningar i en sjö nära Norrköping, dessa långpass på ca 3 km gick bra, men jag tappade farten från 1:45/100m i bassäng till 2:00/100m i sjön. Det är nog som med alla sporter, man måste träna mycket för att lära sig hålla rätt fart under ett lopp, som det är nu blir jag inte speciellt trött, jag kan simma dubbla distansen. Någon dag före loppet kan jag bara acceptera det faktum att Vansbrosimningen är som det är och bir vad det blir. Andas lugnt, slappna av och ha kul så går det bra.

Dagen före start hade det här med kul bytts till lite av en olustkänsla, åka bil 8 timmar för att simma 50-60 min, Sverige spelade dessutom kvartsfinal mot England samma dag…Men det var bara att bita i och förbereda sig så mycket det gick. Jag startade 13:30 vilket innebär att jag har väldigt många simmare framför mig. Det kommer vara svårt att simma fort, mitt mål var att simma på 50 min, men det blir extremt svårt. Förra gången jag simmade var för ca 15 år sedan, det var ungefär samma förhållanden som nu,  jag minns speciellt att det var trångt i vattnet den sista kilometern och man fick lägga mycket kraft på att sicksacka sig fram. För en gång skull vara jag på plats i tid, kunde ta det lugnt och äta lite före promenaden upp till start. Det är ca två kilometer till startplatsen vid Vanån, så det gäller att man inte är för sent ute. Man startar i grupper om 400 simmare var 15:e minut. Starten går genom att man registrerar sig elektroniskt via ett chip man har runt handleden innan man går ner i vattnet. Vattnet är ovanligt varmt för Vansbro, 20 grader, och solen skiner,  förhållandena är med andra ord fantastiska. Jag försökte hålla mig långt fram i starten för att kunna välja ett fritt spår. Det blir med andra ord ytterkurva i början, lite längre att simma men fritt vatten utan trängsel, tyckte det gick bra de första 200m. Sedan hände det som jag hade farhågor för. Jag slutade andas ordentligt, fick andnöd, våtdräkten tryckte ihop kroppen och de negativa tankarna kom rusande…”varför gör du detta?”, ”Simma i land din idiot!!”

Jag har aldrig brutit ett lopp, varken pga skada, trasig utrustning, ork eller motivation. Det ska jag inte göra nu heller, jag börjar simma bröstsim ett par tag. Andas ut, ett simtag i taget, lugnt och fint. Går tillbaka till crawl, ett armtag, två, tre…Andas ut, andas ut. Efter några minuter är jag igång igen och försöker hitta en bra rythm. Tyvärr är jag dålig på att hålla riktningen, det kan bero på att jag bara andas åt ena hållet…, jag sicksackar mig liksom framåt. Jag kommer relativt snabbt i fatt de som startade i gruppen före, nu är det simmare överallt. Jag försöker att hitta ett bra spår och hålla en bra riktning. Känns helt ok när vi vänder upp i Västerdalälven. Sista km är lika beryktad som Lidingöloppets sista mil, 1 km motströms, det är smalt och det är trångt. Snabbast går det att simma längs strandkanten , men det vet ju alla, så det blir huggsexa om att ligga längst in. Jag försöker hålla in mot strandkanten när det går för att sedan gå ut mot mitten för att simma om. Jag tror att det var fel beslut, jag skulle ha lagt mig längre ut från början och haft ett rakare spår, Nu blev jag stoppad flera gånger av simmare framför innan jag kunde hitta ett eget fritt spår för att komma om. Klockan visade på 57min när jag simmade i mål och jag var som jag trodde relativt oberörd efter de tre km simning, så visst hade det kunnat gå fortare, men jag är ändå nöjd!

Jag har nu en totaltid på klassikern på 15:54 med Lidingöloppet kvar, det ger stora förutsättningar att ta mig under 20 timmar och därmed få ihop en rejäl slant till Barncancerfonden!

Men före dess ska det blir premiär på cykelvasan och ParaEnduranceRace.

//Jonas

 

 

Vätternrundan – 18 år senare

År 2000 var senaste gången jag cyklade runt Vättern enligt historiken på vatternrundan.se. Det slutade med stora knäproblem som höll i sig nästan 10 år! Nu var det dags igen för min fjärde runda, men för första gången skulle jag köra med en grupp. Jag valde att köra med Ride of Hope (RoH), det kändes självklart med tanke på så många människor i ens närhet som drabbats av cancer. Planeringen var att ta mig i mål under 10h för att nå slutmålet, en klassiker under totaltiden 20h. Jag insåg ganska tidigt att 10h inte kommer att vara något större problem, men den träningsdos jag ligger på. Dagarna före start fick jag möjligheten att välja mellan att starta med en grupp som skulle köra på under 9 timmar istället, det skulle ha passat bättre, men jag kände mig inte riktigt tränad för ändamålet. Jag hade riktigt ångest före start, men valde den snabbare gruppen.

Uppladdning som vanligt med Carboloader och energidryck toppad med magnesiumtabletter för att förhindra kramp. 03:40 ringde klockan hemma i Norrköping och 05:15 samlades 32 glada cyklister iklädda RoH kläder vid start i Motala för att lägga upp strategin. Planen var att köra två team, ett som drog och ett som låg bakom och vilade, med rotation varje timme. Tre depåstopp om vardera 3, 6 och 6 minuter var planlagda för att fylla på dricka och energi. Det skulle innebära en sluttid på 8:45.

06:16 rullade vi ut bakom MC:n och började färden mot i första hand Jönköping. Ner mot Jönköping gick det lugnt och smidigt, lite trafik och lätt att köra om andra cyklister, vi låg som mest 10 min före plan. Efter Jönköping började det småstrula, kedjebrott som skulle väntas in och biltrafik som var i vägen, depåstopp drog ut på tiden för att det var trångt med andra cyklister, punka vid Hjo med mera gjorde att våra inkörda 10 minuter helt plötsligt försvann och vi låg 10 min efter när vi passerade Karlsborg. Flera långsammare klungor passerades med nöd och näppe. I samband med allt strul splittrades också klungan upp i mindre delar, jag låg i den första med 10-12 cyklister. Alla orkade inte dra så det var 6-8 cyklister som gjorde merparten av jobbet. Det blev tungt för flera, som drabbades av kramp i slutet. För egen del hade jag kämpat med mitt onda knä från 150 km, efter 200km kunde jag bara ligga och köra på extra hög kadens under en lång period för att inte ta slut för tidigt. När det var 50 km kvar fick det bära eller brista, vi som orkade körde långa förningar. Vi gick ner på ett led för att komma om andra cyklister så smidigt som möjligt. Biltrafiken in och ut från Motala borde dirigeras om under den här tiden, det var stundtals riktigt läskigt att köra förbi både bilar och cyklister. När vi rullade in i Motala var vi 6 cyklister kvar i första klungan, men övriga rullade in bara minuter senare. Sammanfattningsvis var det en lyckad Vätternrunda 2018, det gick väldigt lätt, hade vi inte haft strul så hade vi säkert kört 30 min snabbare. Men jag kommer inte att köra nästa år, knät håller inte så bra som jag skulle vilja. Men jag ska köra en gång till, min nästa vätternrunda blir tillsammans med mina barn…

Den 7 juli går insamlingen in på sista halvan då Vansbrosimmet står på agendan.

Totaltid i klassikern efter Vasaloppet och Vätternrundan: 14h 57 min (5h3min tillgodo)

//Jonas

 

Fuck Cancer!

Under 2018 kommer jag att köra de fyra klassikerloppen för att stötta insamlingen av pengar till Barncancerfonden och Alfons-kamp-mot-cancer!!! Målet är att genomföra alla lopp på en totaltid under 20 timmar. För varje påbörjad minut under 20 timmar skänks 10:-, jag hoppas att så många som möjligt hakar på, även Rejlers (Peter -:), och antar utmaningen om att skänka motsvarande summa till Alfons insamling!

Vasaloppet är ju redan avklarat med tiden 6:06. Nu är det dags för Vätternrundan tillsammans med ett helt gäng från Ride of Hope, måltid <9h. Därefter följer Vansbro (50 min) och senare i höst Lidingöloppet (2:30h).

Till Vätternrundan har jag prioriterat all annan förberedande träning än cykling, så vi får se om de sista veckornas landsvägscykelträning räcker till för att hålla farten över 300km. Vi kommer att köra i klunga, så det ska nog gå bra… Det här med att cykla i klunga har jag precis upptäckt. Det är fantastiskt roligt och trevligt, speciellt om man kör långsam 2-par så man kan prata lite, sk belgisk klunga ger ju en helt annan känsla av fart, där rotationen sker kontinuerligt med korta förningar, men då är det svårare att kommunicera. Riktigt kul… i alla fall så länge man hänger med…

Njut av sommaren!

En ultimat kolmårdenupplevelse

Nja, jag tänker inte ge er tips på hur ett djurparksbesök bäst ska gå till (Wildfire är iofs värt ett besök-:)), men vill ni läsa om en helt fantastisk heldag i kanske Sveriges vackraste natur så är det bara att fortsätta.

Ultimata Kolmården är en av Sveriges tuffaste solotävlingar inom multisport, där tävlingsmomenten består av 25 km paddling på vackra insjöar (+ 6km lyft och löpning), 56 km MTB till största delen på trailspår och det hela avslutas med 12 km orientering där kontrollerna sitter högst upp på någon av Kolmårdens toppar. Man kan grovt räkna med att varje delmoment tar ca 3 h och som enskilda sträckor är detta långt nog, nu slår man ihop dessa till en och samma tävling. Som grädde på moset finns ingen service utefter banan, allt inkl vätska får man ta med sig.

Som alla tävlingar av detta slag så förberedelserna a och o. Det blev mycket prat med de träningskamrater som kört tävlingen tidigare. Uppladdning med Vitargos Carboloader som vanligt. Inköp gjordes av chokladbollar, mackor, bullar, bananer, sportdryck, resorb, bars, geler och ett par av Enervits lättdruckna koffeingeler. Cykel, kajak och löparväst laddades med allt som kunde tänkas behövas under loppet.

Starten gick kl 06.00 och inleddes med en ‘sprint’ på 4 km från växlingsområdet till de för dagen utlagda kajakerna. De första sjöarna, Näknen, Vekmangeln och Svängbågen har flera av er sett då de ligger precis utmed väg 56 mellan Norrköping och Katrineholm. Över dessa sjöar går paddlingen också ganska bra, man är pigg och det är väldigt vackert. Paddlingen bryts av små lyft med chans at sträcka lite på sig. Efter ca halva Svängbågen börjar orken tryta och i samband med det så tappas också paddeltekniken bort. I mitt fall renderar det till att jag blir ompaddlad av flera andra tävlande, jag försöker att lägga mig bakom och hänga på men det är lönlöst. Det långa lyftet, som kommer efter Svängbågen, är på ca 1,5 km och går via små stigar till Glottersjöarna. Inga problem tänker du, men med en 6m lång kajak på axeln blir det en utmaning. 7 km paddling och 3h45min senare lämnas kajakerna vid strandkanten, jag kollar på min vätskeblåsa och ser att jag bara fått i mig 0,5 ltr vätska under paddlingen, vilket gör mig bekymrad.

MTB sträckan börjar brutalt upp till Kolmårdens högsta topp, därefter på börjas en mycket teknisk cykling som slingrar sig på stigar upp mot en oas för Norrköpingsbor, Sörsjön. Mindre sträckningar med grusväg känns som rena autobahn och man kan passa på att dricka och äta. Från Sörsjön följer man Östgötaleden mot Mela och vidare bort mot Älgsjöarna, det mesta går på fin single track genom underbar kolmårdsnatur. Före man kommer till Älgsjön passeras kontrollpunkt 6, Kolmårdens tak, Utsikten är häpnadsväckande!

Sista milen tillbaka mot växlingsområdet går på grusväg och man har nu chansen att få i sig dricka och mat innan löpningen. Problemet är bara att vattnet tog slut en bra bit före älgsjöarna…Jag har nu varit ute i 7h50min.

Innan löpningen gör jag två viktiga saker, jag sköljer bort allt salt från kroppen för att inte få skav under löpningen samt dricker 0,5 l Resorb. Jag intalar mig att löpningen bara är 16-17km så det kommer gå fort! Efter första kontrollen revideras den tanken till att detta kommer gå långsamt…Jag har aldrig varit med om en sådan jobbig löpning. Efter 4:e kontrollen får jag kontakt med löparen framför, det ger en hel del extra energi. Vid kontroll 9 var jag i fatt, men där kom också krampen…Insida lår på båda benen samtidigt…Jag står och håller mig i en liten tall och väntar på att det ska gå över. Vi är fortfarande ihop vid kontroll 12, sista kontrollen tappar jag bort min konkurrent och jag går i mål på 10h54min, nästan 2h efter segraren. Priset: En flaska Pommac och en fantastisk naturupplevelse i ett av Sveriges vackraste naturområden!

Varför gör man då detta? Det handlar för mig om att testa gränser, men mest av allt visa att förberder man sig så kan man genomföra det mesta, oavsett om det är ekonomiska mål i jobbet eller fysiska tidsmål. Vet man hur man ska göra, så finns stora möjligheter att också klara det!

Nu pågår mina förberedelser för Vätternrundan, planen är att köra under 9h. Med rätt förberedelser så ska det gå!

Lycka till!

Lista – Den mest intelligenta idrotten

Alla har nog läst en och annan lista ang vilken idrottare som är uthålligast, starkast eller vigast. Eller jämförelser såsom: Vilken idrott är tuffast Rugby, Aussie Rules eller Amerikansk fotboll? Vem är uthålligast av en F1-förare och en enduroförare?  Det finns listor och det finns listor, men har du någon gång funderat på vilken den mest intelligenta idrotten är? Nu kan du i alla fall sluta undra, här kommer den ultimata topp 5 listan… (ni som tror att brädspel eller e-sport kommer högt på denna lista kommer att bli besvikna. Jag kan inte klassa dessa som idrotter, ännu…)

På plats 5! – Lagsport!

Nu drar jag alla lagsporter över en kam, det behövs visserligen en stor spelförståelse och spelintelligens för att lyckas, men du blir hela tiden coachad och rättad om du skulle hamna fel, så det blir inte mer än en 5:e plats.

Plats 4! – Squash

Ni som har provat vet hur snabbt det går och hur snabbt man måste fatta sina beslut. Kampen om mittens rike är stentuff!

Plats 3! – Multisport

Kräver en helt annan form av uthållighet och förmåga att fatta kloka beslut under enorm press, När ska man sova, äta, vila för att komma först i mål, flera dagar senare.

Plats 2! – Segling

Kanske lite otippat, men den som varit ute och tävlat i en enmansjolle vet vilken fördel det är om man kan läsa väder och vind, samtidigt som man kämpar för att hålla hög fart hela tiden. Vilken sida går bäst var finns det mest vind, ska jag bevaka eller följa. Den smartaste vinner!

Plats 1! – Orientering

Ärligt talat så är första platsen helt ohotad! Finns det någon sport med så mycket ingenjörer? Att springa i fullfart i obanad terräng samtidigt som du läser och förstår en 1:15000 dels karta, som grädde på moset ska du välja vilken väg som går snabbast…Respekt!

Med andra ord – Dags att ge sig ut i skogen!

Lev!

//Jonas

 

 

Vasaloppet 2018

Årets Vasalopp var helt klart bland det jobbigaste jag gjort, fysiskt men fram för allt psykiskt….

Rapporterna från de kollegor som körde Öppet Spår på söndagen vittnade om kärva spår, köldskador och tider långt över det normala. Än värre var det med kölden under måndagen då temperaturen kröp en bit under -30 vid Tännäng. Nattvasan följde jag med spänning då jag hade flera kamrater och kollegor som körde loppet, att åka skate i 9 mil är jobbigare än att åka klassiskt, i alla fall om du inte är riktigt van. Jag är sjukt imponerad av alla er som körde dessa lopp.

Framåt Vasaloppet blev det betydligt varmare men fortfarande kallgrader hela vägen mot Mora. Min tanke före loppet var att köra utan fäste, men det var ingen ide med de kärva spår som det skulle bli. Om Johan Olsson går med fäste så borde nog jag också göra det… Kall, stabil temperatur =Lättvallat före alltså! Jag gjorde som jag brukar och la på glid och sedan fäste, där jag började med grundvax och sedan ett par lager grönt toppat med ett par lager blått. Men vänta lite…grundvax!… när det är kalla torra spår, dessutom nysnö…

Jag gjorde en riktigt bra backe, som vanligt går det bäst ute till höger efter det att startsträckan gjordes om, låg på plats 1260 i Smågan efter 46 min. Kändes helt ok. På vägen mot Mångsbodarna började jag känna att en del hade bättre glid än vad jag hade men ändå kunde jag ligga och hålla min plats i kön. Mot Risberg! Ungefär här tappade jag allt vad glid hette och fick kämpa för varje meter, Blev hela tiden omåkt av andra löpare, kunde inte hålla min plats i kön, upp på tå, Kämpa! Vad fasen händer! Alla kör ju om mig! Kom till slut in mot Evertsberg strax över 3 timmar, men började bli riktigt mör i kroppen och framförallt i armbågarna. Surt! Mitt mål var ju att komma in runt 5:30, det var ju kört, men en bit under 6 tänkte jag att kunde klara…

När man är mitt uppe i något och man tar ett staktag åt gången, man maler på och går in i sig själv så är det extremt svårt att tänka stort. I efterhand borde jag ha kopplat att det dåliga glidet berodde på fästavallan, jag borde ha insett mitt ”nybörjarmisstag” att lägga på ett grundvax i botten. Jag skulle ha stannat och bett servicekillarna att skrapa bort allt vad fäste hette. Men där och då körde jag bara, kämpade och slet. kontrollerna averkades en efter en. Först när jag närmade mig mål, och det fanns en del blanka spår i  nerförsbackarna, insåg jag att mitt glid var bättre än många andras, men så fort spåret bestod av torr, kall snö igen så tog det tvärstopp. Jag tog det lugnt in mot mål, att gå under 6 h var inte aktuellt längre och det spelade ingen roll. Jag släntrade in på 6:06:50, precis topp 2000.

Ibland gör man bort sig och det är bara att bita i det sura äpplet och komma igen. Jag hade inte tänkt att köra Vasaloppet 2019, men nu måste jag nog revanschera mig (igen).

Stort grattis till alla er som genomförde loppet!

….Nu laddar vi om, nästa helg är det Birkebeinerrennet i Norge! Revansch?

//Jonas

Årets bästa vecka på G?

…jag tänker naturligtvis på Vasaloppsveckan!

Det är ett fantastiskt arrangemang där allt flyter på och är extremt väl organiserat. Stor eloge till alla som jobbar med arrangemanget! De senaste åren har vi bott vid Transtrands kyrka, vilket är nära till start, och det har fungerat klockrent. Man åker över till start vid 04:30 och ställer sig i den långa kön in till startfållorna (som för övrigt blir längre och längre för varje år), sedan vid typ 05:45 kan man gå tillbaka till bilen och sova någon timme till innan det är dags att få i sig lite mat och ladda upp för start. Det är en härlig puls och stämning som råder över hela startfältet.

Mina tips till en bra Vasa är:

Kör seedningslopp! Då hamnar du där andra åker lika fort så det är bara att hänga på när tåget går.

Bestäm valla i god tid, det är aldrig bra att stå i mässtältet vid nrlappsutdelningen och panikköpa valla som man tror sig behöva samma kväll, det blir dyrt och ofta fel. En basglidvalla som fungerar i alla fören är Swix Marathon, stark rekommendation! Till i år har jag dock snöat in mig på Racewax vallor och kommer att testa dessa i år, lite billigare men lika bra som de stora märkena. En bra rill är också en nödvändig investering för att få riktigt bra glid, jag kör på Skigos rill, den har funkat bra för mig. Fästet kommer att bli en valla från Guruwax. Jämtländska Guruwax är stort i Norge men har aldrig slagit igenom på hemmaplan. Deras Gurumix är välkänd och grymt bra i rätt före. Oavsett vad ni väljer så kör på märken som ni är trygga med, det är dumt att testa på tävlingsdagen…eller varför inte lämna in era skidor.

Uppladdningen är viktig, jag kör Vitargos Carboloader dagarna före racet tillsammans med mycket mat och vatten. En bra frukost i bilen bestående av keso, mackor, sportdryck och Enervits Carbogel samt en Redbull före start (jag vet, kanske inte politiskt korrekt med Redbull men det är min ritual och det funkar för mig). Jag har också med ett par stycken av Enervits koffeingel i en väska för att fylla på under loppet. Vid varje vätskekontroll kör jag sportdryck och lite vatten, senare i loppet toppar jag med buljong och kaffe. Glöm inte att packa ner ett par cola och chips i omklädningsväskan. Det är grymt gott efteråt!

Mitt mål är att gå under 5:25 i år och en placering runt 1500, men med tanke på att träningsmängden varit minimal pga sjukdom så kommer det bli svårt. Nu kör vi sista träningsrycket uppe i Åre sedan startar vi uppladdningen.

I startlistan finns 7 st Rejlare som kör Vasaloppet, ytterligare sju kör Öppet spår, en i Tjejvasan, ett lag i Stafettvasan och 2 lag i Nattvasan. Lycka till alla Rejlare!

PS 2019 kör jag och Henrik Vuorinen Nordenskiöldsloppet, det ska bli kul med en riktig skidutmaning!

Lev!

/Jonas

Orsa 2018

Har ni sett någon som går lite konstigt under veckan? Liksom staplar sig fram? Då kan nog hen ha varit med på Rejlers skidevent i Orsa. För fjärde året i rad intog ca 150 Rejlare Orsa Grönklitt för att delta i årets Grönklittsstafett, 5 sträckor mellan 5-14 km som fördelas inom laget. Rejlers utgör merparten av stafetten med sina 30 lag och det gör detta till en riktig Rejlersfest, som avslutas med gemensam middag i toppstugan på lördagkvällen. Det som gör det så fantastiskt är att lagen består av allt ifrån erfarna rävar som vår koncern-VD Peter Rejler till nybörjare från Malmökontoret som aldrig har stått på skidor. Stämningen är fantastisk och alla hejar på alla. Jag är mest imponerad av alla de som aldrig har stått på ett par skidor, det är precis detta som eventet handlar om, att våga och att avdramatisera och att ha en riktigt härlig weekend tillsammans.

Om man ska vara ärlig så vi i mitt lag (Norrköping) nog lite för nördiga för att alla ska våga hänga med, något vi måste jobba med…Vi började helgen med ett tufft skatepass i Falun på vägen upp till Orsa, När vi kom upp var alla övriga i team Norrköping/Linköping på plats och kvällen ägnades åt vallning, planering och åt lagindelning. Prognosen för helgen visade på kallt före och nysnön som kom på torsdagen gjorde spåren otroligt kärva (dvs skidorna gled väldigt dåligt). Efter en hel dags skidåkning på fredagen (ca 6 mil) var det härligt att se så många Rejlare på kvällens lagmöte, en del ser man väldigt sällan och stämningen var på topp. Nu visade det sig också att finnarna inte hade fått med sig sitt bagage på flyget, skidor och kläder var tydligen kvar i Helsingfors…Jag har själv varit med om det en gång och det är inte roligt. Lördagens stafett utan finnarna blev också precis vad jag hade trott före loppet. Karlstad, Stockholm och Norrköping tog pallplatserna i nämnd ordning, där fighten på sista sträckans 9km om andra platsen (mellan Mats Lindeberg, Stockholm och Magnus Idman, Norrköping) var enormt spännande! Magnus gick ut med 30 sekunders försprång, ett försprång som Mats hade ätit upp vid varvningen och väntan på att de skulle gå i mål var en nagelbitare. Magnus fick till slut ge sig och 2:a platsen gick till Stockholm. Hade det finländska laget fått med sig sin packning från flyget hade troligtvis vi haft en fight mellan Karlstad och Finland om guldet, synd att vi inte fick uppleva det..

Totalt fick jag ihop 12 mils skidåkning, vilket tyvärr var en bit ifrån målet på 15 mil, men det kanske går nästa år. Nästa år hoppas jag att också Region Väst får ihop 1-2 lag, det borde finnas underlag i en stad där man kan åka skidor året runt. Ni var saknade…Jag ska därför utmana er lite: Om ni kommer med 2 fulla lag från Göteborg så lovar jag att köra alla 5 sträckorna själv nästa år. -:)

TACK PETER FÖR ATT DU GÖR DETTA MÖJLIGT!

 

 

2 dagar till Orsa

Fantastiskt vad tiden går långsamt ibland, men nu är det bara två dagar kvar till Rejlers längdskidträff i Orsa Grönklitt. Vi blir ca 150st Rejlare som åker till Orsa och som är med i Grönklittstafetten, äran om att bli bästa Rejlerslag är den stora utmaningen. Man vet aldrig vilka kontor som har lyckats i sin rekrytering. -:). Som alltid tror jag det kommer att stå mellan Karlstad, Stockholm och Finland, med Norrköping som bubblare (förra året knep vi bronsplatsen). Men tävlingen är faktiskt en bisak, att få resa iväg och bo tillsammans med sina kollegor skapar en härlig gemenskap, en gemenskap som bygger hela Rejlers. Sedan är det ju inte fel att få snacka valla med andra skidnördar också.

I år verkar snötillgången vara enormt bra uppe i Orsa och alla spår är öppna. Vi tänkte ha som mål att köra 15 mil under dessa tre dagar vi är uppe. Det blir tufft men det kan gå…

Hoppas att du har en bra dag och att du ser fram emot ditt äventyr.

Lev

//Jonas

 

EFAC5B7D-

Från prisutdelning från förra året, från vänster Peter Rejler (VD), Benny Thorstensson, Magnus Idman och Nina Andersson från lag Norrköping. (Henrik Vuorinen och Jonas Vikund saknas, de var ute och körde Orsa Nattmarathon…)