När varje minut räknas

För er som har läst tidigare inlägg så kanske ni minns att jag stöttar en insamling till Barncancerfonden under namnet: Alfons kamp mot cancer! Alfons mål är att samla ihop 100 000:- till Barncancerfonden och det vill vi ju gärna hjälpa honom med.

Min stöttning går ut på att köra de fyra klassikerloppen på maximalt 20 timmar, för varje minut jag är snabbare än 20 timmar skänker jag 10:-, och jag hoppas att DU hänger på.

Status inför sista loppet (Lidingöloppet) är följande:

  • Vasaloppet: 6:06
  • Vätternrundan: 8:51
  • Vansbrosimmet: 0:57

Totalt: :15:54

Jag har alltså 4:06 på mig för att klara mitt huvudmål, men jag vill ju självklart se till så att Alfons får in så mycket pengar som möjligt!

Alfons insamlingAlfons

 

Para Endurance Race – report

För mer info se Para Endurance Race hemsida eller Facebook.

Dag -1: Uppladdningen

Normalt sätt påbörjas min uppladdning ca 3 dagar före ett race, nu var jag iväg på konferens under dessa dagar och det är inte att rekommendera, det blir sena kvällar, fel mat och en och annan dryck. Men jobb är jobb och det är bara att anpassa sig. Dessutom är det riktigt kul att träffa alla Rejlerskollegor runt om i Norden.  Jag försökte dock ta det lugnt och sov ut lite extra på fredagsmorgonen dagen före racet. En och annan Carboloader från Vitargo slank också ner för att fylla på kolhydratförrådet. Vi skulle fylla våra ryggsäckar med 20-25kg utrustning, men jag får alltid lite ångest när jag ska bestämma vilken utrustning som ska med? Vi hade köpt in ett stort förråd av chokladbollar, bullar och bars, det borde räcka…

JV vid FJS 2018 lågDetta race var ju en lagtävling. Mitt lag bestod, förutom av mig själv, av en barndomskamrat, Pontus Johnsson. Vi har tränat mycket tillsammans och känner varandra bra. Det var med stor tillförsikt vi kom fram till samlingsplatsen i Karlsborg vid det legendariska fallskärmsjägarlägret.

Kl 19.00 var det uppställning och information, snacka om lumpen Flashbacks. Vi delades in i två gäng där det ena skulle fastställa morgondagens startordning genom att springa 1 km och sedan få tag på ett så högt spaderkort som möjligt. Vi andra skulle få en regelgenomgång och viss obligatorisk materiel.

Dag 0: Start vid Karamossen

Reveljen gick 06:30 för att hinna fixa den sista packningen. 08:30 var det åter uppställning, denna gång inför bussfärden till startplatsen vid Karamossen. När FJS går den riktiga örnmarschen luftlandsätts soldaterna med 32 kg packning. Vi busslandsätts med 20 kg, men vi kommer att utföra fler moment under vägen tillbaka till Karlsborg. Totalt skulle vi varit 50 par som startade men några avhopp gjorde att vi var ca 40 som startade. Reglerna var enkla, Vi skulle ta oss hela sträckningen på drygt 70 km på under 24h. Inga hjälpmedel är tillåtna. Våra telefoner låg väl inpackade i svarta igentejpade hundbajspåsar för att omöjliggöra fusk. Vi hade tagit ett gemensamt beslut om att gå i lätta hikingskor, inte optimalt för en vandring med tung packning, men det skulle minimera risken för skoskav. Solen strålade från en klarblå himmel utan att det var för varmt, med andra ord ett perfekt race väder.

Inför start

Vi gick ut som 7:e lag, alltså 7 min efter redan från start…första kartan innehöll en enkel orientering med två kontroller som skulle tas enskilt, därefter skulle vi sammanstråla vid delmålet ett par kilometer bort. Vid min kontroll nr 2 fanns en ny karta med en extra kontroll inritad, om vi båda tog våra extra kontroller så fick vi 20 min avdrag på totaltiden. Jag chansade och tog min extra och hoppades att min parkamrat tänkte som jag. Väl vid första delmålet var vi första lag där, 1 min senare dyker min parkamrat upp, Vi leder alltså hela tävlingen! Under ca 5h följer vi kraftledningsgatan ner mot byn Åsebol, under tiden tas fler kontroller och moment utförs med glatt humör. Vi äter och dricker konstant för att hålla energidepåerna fyllda. Vi ser inga andra lag bakom oss och inser att det vi går på bra. Många andra lag kör klassiska 50/10 dvs gå 50 min och vila i 10. Vi väljer istället att bara pausa vid själva kontrollpunkterna. Tyngden i packningen känns inte, vi känner oss starka. Vid Åsebol står en delgation av Sjukvårdsmomentgamla fallskärmsjägare. Nu ska vi få utföra ett klassiskt sjukvårdsmoment. Jag ska bära min kamrat över en 400m lång sträcka på mindre än 200 sekunder. Utan att tänka slänger jag upp min parkamrat i ett brandmannagrepp och börjar springa, gå, springa, gå, springa, springa…När vi är klara ligger jag på marken helt utslagen,  Jag hör diffusa applåder och kan knappt ta in att vi gjorde det på 199 sekunder!

Sista delen av dagsträckan bestod av en enkel orientering, men den undermåliga kartan (viket var meningen) gjorde det hela mycket svårare. Efter 7h och ca 2,5 mil kom vi till slut ner mot kontroll 7, vid rastplatsen i Hallerud, där det visade sig att en obligatorisk vila på 2h skulle ske innan vi fick gå vidare. Efter att ett moment i form av en rapport hade skrivits kunde vi äta riktig mat, byta strumpor och försöka sova några minuter. Medan tiden gick blev vi mer och mer förvånade över att inga andra lag hade dykt upp. Det tog ca 1,5h innan lag 2 kom fram. Vi kände för första gången att vi hade en reell vinst chans.

Dag +1: Mot mål

Efter vilan börjar det att skymma, pannlamporna kom på och vi inser snabbt att vår ledning är stor men skör! Minsta lilla orienteringsmisstag och de 1,5h vi leder med försvinner fort. För att kunna maxa farten fördelar vi om vikten lite, jag som är större bär nu 28 kg och fötterna börjar genast ta stryk på de hårda vägarna. Vi tar oss nu nästan rakt söderut förbi Edet i riktning mot militär flygfältet vid Flugebyn. Vi gör några riktigt bra sträckor och får indikationer på att vi har utökat vår ledning upp mot 2h. Nu blir vi övermodiga! Vi har en enkel sträcka framför oss och vi går på fort, för fort, vi missar en stig och en sjö? och fortsätter som ett ostoppbart godståg rakt söderut. När vi kommer till en fyrvägskorsning inser vi att vi inte vet var vi är. Vi hittar inte platsen på kartan, som för övrigt saknar kartskala. Vi fortsätter söderut och kommer till slut fram till en kyrkogård. Vi är nu säkra på att vi är utanför kartan, men var… Vi försöker rekapitulera hur vi gått och inser att vi skulle tagit av österut vid korsningen. Vi har tappat en dryg timme på misstaget och kommer molokna till kontrollen vid flygfältet. Momentet som vi nu tar oss an består av att meddela oss med hjälp av semafortecken. Har vi något fel blir det tidstillägg på en timme. Vi har nu varit igång i 16h och hjärnan är inte riktigt med. Efter rättning visr det sig att vi har ett ynka litet fel och tävlingen känns helt öppen igen. Samtidigt som vi går därifrån kommer nästa lag in till kontrollen. De är bara 30 min efter oss!

Nu ökar vi takten ytterligare. 5km ner till nästa kontroll, som visar sig vara slutet på vandringen med ryggsäck.  Vi har gått ca 62 km och har nu en dryg mil kvar till mål. Resterande del kan göras med endast skrivmateriel, första förband och telefon. Vi ritar en karta som leder oss 5km till nästa kontroll. En stadsorientering på en karta från 1977! Inget stämmer, tiden rinner iväg och vi orkar bara ta 3 av 4 kontroller.  Vi får ytterligare 20 min tidstillägg och Pontus är övertygad om att vi är sist i tävlingen…Vid den sista kontrollen tror vi dessutom  att vi är framme, att vi är i mål, men det visar sig vara 3,5 km kvar…Pannben! Vi tar verkligen ut de sista krafterna på vägarna in mot Karlsborgs fästning. Det värker i varenda muskel och blåsorna på fötterna gör att stegen blir kortare och kortare. Vi går och springer om vartannat, pushar verkligen varandra. Efter att ha varit ute i 19h och avverkat 75km gick vi i mål som första lag kl 05:30. Men skulle det räcka till vinst?Målgång 2018

JA!

 

Prisutdelning

Stå eller sitta?

Jag är rastlös!

Jag lider verkligen av att inte ha något att göra, att bara sitta still och vara tyst fungerar helt enkelt inte för mig. Det finns väl fördelar med att vara aktiv och social men också en del nackdelar. Det kan ju vara en orsak till att jag ofta är lite sen till saker och ting. Det är ju så att om jag skulle vara ute i god tid, då skulle ett oönskat tidsglapp uppstå… Med åren har jag blivit bättre på att just vara tyst och faktiskt så är jag oftare i tid nu än för ett par år sedan (även om mina kollegor och vänner troligtvis inte håller med…).

Under en långresa hamnade jag i en väntsal inför en båtresa. I väntsalar finns oftast inget att göra för den som är rastlös, det är några bänkar att sitta på och inte så mycket mer…, efter någon minut börjar jag se mig omkring för att hitta något att stilla sinnet med och i ett hörn hittade jag ett par små, kraftigt religiösa, tidskrifter i ett hörn. Till min förvåning innehåller de en mycket intressant artikel om nyttan med att stå eller sitta på jobbet. Det finns ju mycket forskning inom området och de flesta vet redan att om man sitter för mycket på jobbet så är risken förhöjd att utveckla hjärtproblem och diabetes mm, men vanligare är de enklare formerna av viktuppgång, muskelvärk och stelhet i nacke, skuldror och ländrygg. Artikeln visade på flera positiva forskningsresultat som hörde ihop med att stå på jobbet:

  • Ökad blodcirkulation
  • Förbättrad hållning
  • Ökad muskelstyrka i benen
  • Ökad förbränning (motsvarande ett 10 km lopp i veckan)
  • Ökad produktivitet för att man är mer fokuserad

Vad väntar vi på, det är ju bara att ställa sig upp, eller… men studien visar också att det inte finns några forskningsresultat som kan bevisa att du får en bättre hälsa av att stå under långtid. Däremot finns det studier som visar på att ju mer man står på jobbet desto mer slappar man hemma. Det verkar alltså som att man kompenserar sitt energiuttag på jobbet genom att vara mindre aktiv hemma! Slutsatsen som dras i artikeln är inte alls överaskande: Nyckeln till en bra arbetsmiljö är att variera sin position med jämna mellanrum. Daglig fysisk aktivitet är fortsatt en vital del för att skapa en god hälsa.

Tips! Om ni vill börja stå på jobbet, så rekommenderar studien att börja försiktigt. 10-15 min/timme för att sedan öka gradvis till 30min/timme. Använd fotriktiga skor, stretcha, ta en promenad ibland och drick vatten. Hitta din balans mellan att stå och sitta, Skapa DIN balans i livet och Skapa GODA RUTINER! Lycka till!

…Om ett par dagar är det dags för den första Para Endurance Race baserat på Fallskärmsjägarnas örnmarsch. Det blir som vanligt en uppladdning med Vitargos Carboloader, sedan är det bara att köra. Men mer om det i nästa inlägg.

Life is motion!

En liten pojkdröm går i uppfyllelse

När jag var 15 år ville jag bli fallskärmsjägare!

Jag var nog lite besatt av det under en period, läste mycket om vad som krävdes och om den beryktade Örnmarschen. Men en halvdöv, färgblind ung man är inte mycket till fallskärmsjägarmaterial, och tyvärr blev mönstringen precis så som jag trodde, till och med värre. Jag fick frisedel! En del tycker nog att det var jackpot, men inte jag. Jag överklagade frisedeln och bifogade en massa läkarundersökningar som var till min fördel. Den militär staben tyckte nog att jag var lite jobbig, men efter en tid i ovisshet kom så beskedet att jag blivit antagen som vaktsoldat på I4 i Linköping. Nåja, inte riktigt fallskärmsjägare men ändå…

Två veckor in i vaktutbildningen blev jag förflyttad till kompanibefälsutbildningen på dåvarande IB4 och muckade som Fänrik efter 15 månaders värnplikt. Jag tror att det är relativt unikt att ha gjort den klassresan inom det militära. Under utbildningen var vi på besök på fallskärmsjägarskolan i Karlsborg. Där ‘riktiga’ soldater utbildades som en av våra kaptener uttryckte det, Kapten Vuorinen som han hette var djupt begeistrad i dessa supersoldater. Jag kollade redan då upp om man i alla fall kunde få gå Örnmarschen, som är fallskärmsjägarnas slutprov, men det gick naturligtvis inte. Jag fick hålla tillgodo med Karolinermarschen istället. Sedan dess har Örnmarschen varit lite av en nagel i ögat. Men nu är det dags att ta tag i saken…

15 september 2018 kommer jag och en kamrat att vara med i Para Endurance Race. Ett 24 timmarslopp som helt och hållet bygger på Örnmarschen. Exakt samma sträckning, samma packning och liknande delmoment. Vi har igen möjlighet att gå med vapen, men det kommer bli jobbigt ändå. Just nu pågår förberedelserna inför loppet med utrustningsval och mycket träning i att gå långt och bära tungt. Det har visat sig att det är en helt annan sak än att tävla i löpning, skidor eller cykel, och framför allt är träningen svår att få till då det tar mycket tid i anspråk att gå. Återigen är det upp till bevis, har jag viljan, styrkan och modet…

Ha en fortsatt trevlig sommar, så går jag vidare!

Vansbro- en vacker eftermiddag i juli

Under de senaste två åren har jag simtränat regelbundet med stadens lokala simklubb. Visserligen bara en gång i veckan, det krävs tydligen två för att bli bättre, men jag har försökt att köra någon gång till i samband med barnens simskola. Men visst har det gett resultat! Från att ha haft svårt att crawla längre sträckor har jag nu kunnat köra 100m medley (fjäril, bröst, rygg och crawl) och längre sträckor med crawl fungerar bra. Men detta är i simbassäng! Varje gång jag kommer ut i öppet vatten får jag nästan som andnöd efter ett par hundra meter. Inför Vansbrosimningen gjorde jag ett par träningar i en sjö nära Norrköping, dessa långpass på ca 3 km gick bra, men jag tappade farten från 1:45/100m i bassäng till 2:00/100m i sjön. Det är nog som med alla sporter, man måste träna mycket för att lära sig hålla rätt fart under ett lopp, som det är nu blir jag inte speciellt trött, jag kan simma dubbla distansen. Någon dag före loppet kan jag bara acceptera det faktum att Vansbrosimningen är som det är och bir vad det blir. Andas lugnt, slappna av och ha kul så går det bra.

Dagen före start hade det här med kul bytts till lite av en olustkänsla, åka bil 8 timmar för att simma 50-60 min, Sverige spelade dessutom kvartsfinal mot England samma dag…Men det var bara att bita i och förbereda sig så mycket det gick. Jag startade 13:30 vilket innebär att jag har väldigt många simmare framför mig. Det kommer vara svårt att simma fort, mitt mål var att simma på 50 min, men det blir extremt svårt. Förra gången jag simmade var för ca 15 år sedan, det var ungefär samma förhållanden som nu,  jag minns speciellt att det var trångt i vattnet den sista kilometern och man fick lägga mycket kraft på att sicksacka sig fram. För en gång skull vara jag på plats i tid, kunde ta det lugnt och äta lite före promenaden upp till start. Det är ca två kilometer till startplatsen vid Vanån, så det gäller att man inte är för sent ute. Man startar i grupper om 400 simmare var 15:e minut. Starten går genom att man registrerar sig elektroniskt via ett chip man har runt handleden innan man går ner i vattnet. Vattnet är ovanligt varmt för Vansbro, 20 grader, och solen skiner,  förhållandena är med andra ord fantastiska. Jag försökte hålla mig långt fram i starten för att kunna välja ett fritt spår. Det blir med andra ord ytterkurva i början, lite längre att simma men fritt vatten utan trängsel, tyckte det gick bra de första 200m. Sedan hände det som jag hade farhågor för. Jag slutade andas ordentligt, fick andnöd, våtdräkten tryckte ihop kroppen och de negativa tankarna kom rusande…”varför gör du detta?”, ”Simma i land din idiot!!”

Jag har aldrig brutit ett lopp, varken pga skada, trasig utrustning, ork eller motivation. Det ska jag inte göra nu heller, jag börjar simma bröstsim ett par tag. Andas ut, ett simtag i taget, lugnt och fint. Går tillbaka till crawl, ett armtag, två, tre…Andas ut, andas ut. Efter några minuter är jag igång igen och försöker hitta en bra rythm. Tyvärr är jag dålig på att hålla riktningen, det kan bero på att jag bara andas åt ena hållet…, jag sicksackar mig liksom framåt. Jag kommer relativt snabbt i fatt de som startade i gruppen före, nu är det simmare överallt. Jag försöker att hitta ett bra spår och hålla en bra riktning. Känns helt ok när vi vänder upp i Västerdalälven. Sista km är lika beryktad som Lidingöloppets sista mil, 1 km motströms, det är smalt och det är trångt. Snabbast går det att simma längs strandkanten , men det vet ju alla, så det blir huggsexa om att ligga längst in. Jag försöker hålla in mot strandkanten när det går för att sedan gå ut mot mitten för att simma om. Jag tror att det var fel beslut, jag skulle ha lagt mig längre ut från början och haft ett rakare spår, Nu blev jag stoppad flera gånger av simmare framför innan jag kunde hitta ett eget fritt spår för att komma om. Klockan visade på 57min när jag simmade i mål och jag var som jag trodde relativt oberörd efter de tre km simning, så visst hade det kunnat gå fortare, men jag är ändå nöjd!

Jag har nu en totaltid på klassikern på 15:54 med Lidingöloppet kvar, det ger stora förutsättningar att ta mig under 20 timmar och därmed få ihop en rejäl slant till Barncancerfonden!

Men före dess ska det blir premiär på cykelvasan och ParaEnduranceRace.

//Jonas

 

 

Vätternrundan – 18 år senare

År 2000 var senaste gången jag cyklade runt Vättern enligt historiken på vatternrundan.se. Det slutade med stora knäproblem som höll i sig nästan 10 år! Nu var det dags igen för min fjärde runda, men för första gången skulle jag köra med en grupp. Jag valde att köra med Ride of Hope (RoH), det kändes självklart med tanke på så många människor i ens närhet som drabbats av cancer. Planeringen var att ta mig i mål under 10h för att nå slutmålet, en klassiker under totaltiden 20h. Jag insåg ganska tidigt att 10h inte kommer att vara något större problem, men den träningsdos jag ligger på. Dagarna före start fick jag möjligheten att välja mellan att starta med en grupp som skulle köra på under 9 timmar istället, det skulle ha passat bättre, men jag kände mig inte riktigt tränad för ändamålet. Jag hade riktigt ångest före start, men valde den snabbare gruppen.

Uppladdning som vanligt med Carboloader och energidryck toppad med magnesiumtabletter för att förhindra kramp. 03:40 ringde klockan hemma i Norrköping och 05:15 samlades 32 glada cyklister iklädda RoH kläder vid start i Motala för att lägga upp strategin. Planen var att köra två team, ett som drog och ett som låg bakom och vilade, med rotation varje timme. Tre depåstopp om vardera 3, 6 och 6 minuter var planlagda för att fylla på dricka och energi. Det skulle innebära en sluttid på 8:45.

06:16 rullade vi ut bakom MC:n och började färden mot i första hand Jönköping. Ner mot Jönköping gick det lugnt och smidigt, lite trafik och lätt att köra om andra cyklister, vi låg som mest 10 min före plan. Efter Jönköping började det småstrula, kedjebrott som skulle väntas in och biltrafik som var i vägen, depåstopp drog ut på tiden för att det var trångt med andra cyklister, punka vid Hjo med mera gjorde att våra inkörda 10 minuter helt plötsligt försvann och vi låg 10 min efter när vi passerade Karlsborg. Flera långsammare klungor passerades med nöd och näppe. I samband med allt strul splittrades också klungan upp i mindre delar, jag låg i den första med 10-12 cyklister. Alla orkade inte dra så det var 6-8 cyklister som gjorde merparten av jobbet. Det blev tungt för flera, som drabbades av kramp i slutet. För egen del hade jag kämpat med mitt onda knä från 150 km, efter 200km kunde jag bara ligga och köra på extra hög kadens under en lång period för att inte ta slut för tidigt. När det var 50 km kvar fick det bära eller brista, vi som orkade körde långa förningar. Vi gick ner på ett led för att komma om andra cyklister så smidigt som möjligt. Biltrafiken in och ut från Motala borde dirigeras om under den här tiden, det var stundtals riktigt läskigt att köra förbi både bilar och cyklister. När vi rullade in i Motala var vi 6 cyklister kvar i första klungan, men övriga rullade in bara minuter senare. Sammanfattningsvis var det en lyckad Vätternrunda 2018, det gick väldigt lätt, hade vi inte haft strul så hade vi säkert kört 30 min snabbare. Men jag kommer inte att köra nästa år, knät håller inte så bra som jag skulle vilja. Men jag ska köra en gång till, min nästa vätternrunda blir tillsammans med mina barn…

Den 7 juli går insamlingen in på sista halvan då Vansbrosimmet står på agendan.

Totaltid i klassikern efter Vasaloppet och Vätternrundan: 14h 57 min (5h3min tillgodo)

//Jonas

VR 2018 låg

Fuck Cancer!

Under 2018 kommer jag att köra de fyra klassikerloppen för att stötta insamlingen av pengar till Barncancerfonden och Alfons-kamp-mot-cancer!!! Målet är att genomföra alla lopp på en totaltid under 20 timmar. För varje påbörjad minut under 20 timmar skänks 10:-, jag hoppas att så många som möjligt hakar på, även Rejlers (Peter -:), och antar utmaningen om att skänka motsvarande summa till Alfons insamling!

Vasaloppet är ju redan avklarat med tiden 6:06. Nu är det dags för Vätternrundan tillsammans med ett helt gäng från Ride of Hope, måltid <9h. Därefter följer Vansbro (50 min) och senare i höst Lidingöloppet (2:30h).

Till Vätternrundan har jag prioriterat all annan förberedande träning än cykling, så vi får se om de sista veckornas landsvägscykelträning räcker till för att hålla farten över 300km. Vi kommer att köra i klunga, så det ska nog gå bra… Det här med att cykla i klunga har jag precis upptäckt. Det är fantastiskt roligt och trevligt, speciellt om man kör långsam 2-par så man kan prata lite, sk belgisk klunga ger ju en helt annan känsla av fart, där rotationen sker kontinuerligt med korta förningar, men då är det svårare att kommunicera. Riktigt kul… i alla fall så länge man hänger med…

Njut av sommaren!

En ultimat kolmårdenupplevelse

Nja, jag tänker inte ge er tips på hur ett djurparksbesök bäst ska gå till (Wildfire är iofs värt ett besök-:)), men vill ni läsa om en helt fantastisk heldag i kanske Sveriges vackraste natur så är det bara att fortsätta.

Ultimata Kolmården är en av Sveriges tuffaste solotävlingar inom multisport, där tävlingsmomenten består av 25 km paddling på vackra insjöar (+ 6km lyft och löpning), 56 km MTB till största delen på trailspår och det hela avslutas med 12 km orientering där kontrollerna sitter högst upp på någon av Kolmårdens toppar. Man kan grovt räkna med att varje delmoment tar ca 3 h och som enskilda sträckor är detta långt nog, nu slår man ihop dessa till en och samma tävling. Som grädde på moset finns ingen service utefter banan, allt inkl vätska får man ta med sig.

Som alla tävlingar av detta slag så förberedelserna a och o. Det blev mycket prat med de träningskamrater som kört tävlingen tidigare. Uppladdning med Vitargos Carboloader som vanligt. Inköp gjordes av chokladbollar, mackor, bullar, bananer, sportdryck, resorb, bars, geler och ett par av Enervits lättdruckna koffeingeler. Cykel, kajak och löparväst laddades med allt som kunde tänkas behövas under loppet.

Starten gick kl 06.00 och inleddes med en ‘sprint’ på 4 km från växlingsområdet till de för dagen utlagda kajakerna. De första sjöarna, Näknen, Vekmangeln och Svängbågen har flera av er sett då de ligger precis utmed väg 56 mellan Norrköping och Katrineholm. Över dessa sjöar går paddlingen också ganska bra, man är pigg och det är väldigt vackert. Paddlingen bryts av små lyft med chans at sträcka lite på sig. Efter ca halva Svängbågen börjar orken tryta och i samband med det så tappas också paddeltekniken bort. I mitt fall renderar det till att jag blir ompaddlad av flera andra tävlande, jag försöker att lägga mig bakom och hänga på men det är lönlöst. Det långa lyftet, som kommer efter Svängbågen, är på ca 1,5 km och går via små stigar till Glottersjöarna. Inga problem tänker du, men med en 6m lång kajak på axeln blir det en utmaning. 7 km paddling och 3h45min senare lämnas kajakerna vid strandkanten, jag kollar på min vätskeblåsa och ser att jag bara fått i mig 0,5 ltr vätska under paddlingen, vilket gör mig bekymrad.

MTB sträckan börjar brutalt upp till Kolmårdens högsta topp, därefter på börjas en mycket teknisk cykling som slingrar sig på stigar upp mot en oas för Norrköpingsbor, Sörsjön. Mindre sträckningar med grusväg känns som rena autobahn och man kan passa på att dricka och äta. Från Sörsjön följer man Östgötaleden mot Mela och vidare bort mot Älgsjöarna, det mesta går på fin single track genom underbar kolmårdsnatur. Före man kommer till Älgsjön passeras kontrollpunkt 6, Kolmårdens tak, Utsikten är häpnadsväckande!

Sista milen tillbaka mot växlingsområdet går på grusväg och man har nu chansen att få i sig dricka och mat innan löpningen. Problemet är bara att vattnet tog slut en bra bit före älgsjöarna…Jag har nu varit ute i 7h50min.

Innan löpningen gör jag två viktiga saker, jag sköljer bort allt salt från kroppen för att inte få skav under löpningen samt dricker 0,5 l Resorb. Jag intalar mig att löpningen bara är 16-17km så det kommer gå fort! Efter första kontrollen revideras den tanken till att detta kommer gå långsamt…Jag har aldrig varit med om en sådan jobbig löpning. Efter 4:e kontrollen får jag kontakt med löparen framför, det ger en hel del extra energi. Vid kontroll 9 var jag i fatt, men där kom också krampen…Insida lår på båda benen samtidigt…Jag står och håller mig i en liten tall och väntar på att det ska gå över. Vi är fortfarande ihop vid kontroll 12, sista kontrollen tappar jag bort min konkurrent och jag går i mål på 10h54min, nästan 2h efter segraren. Priset: En flaska Pommac och en fantastisk naturupplevelse i ett av Sveriges vackraste naturområden!

Varför gör man då detta? Det handlar för mig om att testa gränser, men mest av allt visa att förberder man sig så kan man genomföra det mesta, oavsett om det är ekonomiska mål i jobbet eller fysiska tidsmål. Vet man hur man ska göra, så finns stora möjligheter att också klara det!

Nu pågår mina förberedelser för Vätternrundan, planen är att köra under 9h. Med rätt förberedelser så ska det gå!

Lycka till!

Lista – Den mest intelligenta idrotten

Alla har nog läst en och annan lista ang vilken idrottare som är uthålligast, starkast eller vigast. Eller jämförelser såsom: Vilken idrott är tuffast Rugby, Aussie Rules eller Amerikansk fotboll? Vem är uthålligast av en F1-förare och en enduroförare?  Det finns listor och det finns listor, men har du någon gång funderat på vilken den mest intelligenta idrotten är? Nu kan du i alla fall sluta undra, här kommer den ultimata topp 5 listan… (ni som tror att brädspel eller e-sport kommer högt på denna lista kommer att bli besvikna. Jag kan inte klassa dessa som idrotter, ännu…)

På plats 5! – Lagsport!

Nu drar jag alla lagsporter över en kam, det behövs visserligen en stor spelförståelse och spelintelligens för att lyckas, men du blir hela tiden coachad och rättad om du skulle hamna fel, så det blir inte mer än en 5:e plats.

Plats 4! – Squash

Ni som har provat vet hur snabbt det går och hur snabbt man måste fatta sina beslut. Kampen om mittens rike är stentuff!

Plats 3! – Multisport

Kräver en helt annan form av uthållighet och förmåga att fatta kloka beslut under enorm press, När ska man sova, äta, vila för att komma först i mål, flera dagar senare.

Plats 2! – Segling

Kanske lite otippat, men den som varit ute och tävlat i en enmansjolle vet vilken fördel det är om man kan läsa väder och vind, samtidigt som man kämpar för att hålla hög fart hela tiden. Vilken sida går bäst var finns det mest vind, ska jag bevaka eller följa. Den smartaste vinner!

Plats 1! – Orientering

Ärligt talat så är första platsen helt ohotad! Finns det någon sport med så mycket ingenjörer? Att springa i fullfart i obanad terräng samtidigt som du läser och förstår en 1:15000 dels karta, som grädde på moset ska du välja vilken väg som går snabbast…Respekt!

Med andra ord – Dags att ge sig ut i skogen!

Lev!

//Jonas

 

 

Vasaloppet 2018

Årets Vasalopp var helt klart bland det jobbigaste jag gjort, fysiskt men fram för allt psykiskt….

Rapporterna från de kollegor som körde Öppet Spår på söndagen vittnade om kärva spår, köldskador och tider långt över det normala. Än värre var det med kölden under måndagen då temperaturen kröp en bit under -30 vid Tännäng. Nattvasan följde jag med spänning då jag hade flera kamrater och kollegor som körde loppet, att åka skate i 9 mil är jobbigare än att åka klassiskt, i alla fall om du inte är riktigt van. Jag är sjukt imponerad av alla er som körde dessa lopp.

Framåt Vasaloppet blev det betydligt varmare men fortfarande kallgrader hela vägen mot Mora. Min tanke före loppet var att köra utan fäste, men det var ingen ide med de kärva spår som det skulle bli. Om Johan Olsson går med fäste så borde nog jag också göra det… Kall, stabil temperatur =Lättvallat före alltså! Jag gjorde som jag brukar och la på glid och sedan fäste, där jag började med grundvax och sedan ett par lager grönt toppat med ett par lager blått. Men vänta lite…grundvax!… när det är kalla torra spår, dessutom nysnö…

Jag gjorde en riktigt bra backe, som vanligt går det bäst ute till höger efter det att startsträckan gjordes om, låg på plats 1260 i Smågan efter 46 min. Kändes helt ok. På vägen mot Mångsbodarna började jag känna att en del hade bättre glid än vad jag hade men ändå kunde jag ligga och hålla min plats i kön. Mot Risberg! Ungefär här tappade jag allt vad glid hette och fick kämpa för varje meter, Blev hela tiden omåkt av andra löpare, kunde inte hålla min plats i kön, upp på tå, Kämpa! Vad fasen händer! Alla kör ju om mig! Kom till slut in mot Evertsberg strax över 3 timmar, men började bli riktigt mör i kroppen och framförallt i armbågarna. Surt! Mitt mål var ju att komma in runt 5:30, det var ju kört, men en bit under 6 tänkte jag att kunde klara…

När man är mitt uppe i något och man tar ett staktag åt gången, man maler på och går in i sig själv så är det extremt svårt att tänka stort. I efterhand borde jag ha kopplat att det dåliga glidet berodde på fästavallan, jag borde ha insett mitt ”nybörjarmisstag” att lägga på ett grundvax i botten. Jag skulle ha stannat och bett servicekillarna att skrapa bort allt vad fäste hette. Men där och då körde jag bara, kämpade och slet. kontrollerna averkades en efter en. Först när jag närmade mig mål, och det fanns en del blanka spår i  nerförsbackarna, insåg jag att mitt glid var bättre än många andras, men så fort spåret bestod av torr, kall snö igen så tog det tvärstopp. Jag tog det lugnt in mot mål, att gå under 6 h var inte aktuellt längre och det spelade ingen roll. Jag släntrade in på 6:06:50, precis topp 2000.

Ibland gör man bort sig och det är bara att bita i det sura äpplet och komma igen. Jag hade inte tänkt att köra Vasaloppet 2019, men nu måste jag nog revanschera mig (igen).

Stort grattis till alla er som genomförde loppet!

….Nu laddar vi om, nästa helg är det Birkebeinerrennet i Norge! Revansch?

//Jonas