Vad hände?

Efter att ha återhämtat mig från Nordenskiöldsloppet och de förkylningar som kom som ett brev på posten, så kom jag igång bra med cykelträning och paddelträning inför Ultimata Kolmården (se inlägg från 2018). Jag testade också att köra Kolmårdsbiken vilken är ett mycket fint MTB-lopp med en något oväntad naturupplevelse…

orre

Kolmårdsbiken 2019

 

Veckan före Ultimata Kolmården var formen ganska god. Jag skulle ”bara testa” lite vägval på lunchen när olyckan var framme. På toppen av Kolmårdens högsta punkt går stigen ner mot Ågelsjön, stigen innehåller ett par mindre dropp innan man kommer ner till ett cykellyft upp genom en smal klyfta. Första droppet gick perfekt, hittade linjen ner mot dropp nr 2, en stock som låg tvärsöver stigen. Timingen vid droppet blev denna gång totalt fel och det tog tvärstopp. Jag flög inte framåt utan rakt ner i backen! Landade hårt på axel, nacke och sidan av huvudet, som tur var missade jag de stora stenarna och träden. När jag kom på benen kunde jag krasst konstatera att axeln inte riktigt satt där den skulle…

Någonstans mindes jag en väns ord om att försöka åtgärda en luxerad axel direkt efter händelsen (när muskeln stelnar så är det svårt att få tillbaka axeln i rätt läge). Jag provade att trycka axeln utåt med min friska arm samtidigt som jag roterade armen bakåt. Det krasade, men kändes bättre. En gång till. Det krasade igen och nu såg det ut som axeln var på rätt ställe igen. Jag roterade en tredje gång men nu gjorde det så sjukt ont att det fick vara. Att ta sig ut från skogen och tillbaka till bilen igen var en resa i sig. Efter att ha fått hjälp med cykeln upp på biltaket körde jag till akuten, på väg in började stelheten komma i nacke och rygg. Jag kände mig rejält mörbultad. på sjukhuset konstaterades, axelluxation och en nyckelbensfraktur vid bröstbenet. Dock var inget trasigt i nacke och rygg. Hjälmen hade gjort sitt jobb, jag vågar inte tänka på hur det skulle gått annars.

axel 1 axel 2

 

 

 

 

 

 

Prognosen är 4-6 veckors vila för att ge nyckelbenet en chans att läka och därefter rehab i upp till 4 månader.

4 augusti är det AimChallenge i Lindvallen, jag ska vara tillbaka då.

Vi ses!

Nordenskiöldsloppet – en sen race report

Jokkmokk 29 mars!

Jag och Ola Oppås (en hängiven multisportare och kollega från Rejlers Norrköpingskontor) reste upp till Jokkmokk via bil/flyg/bil på fredag morgon, dagen före loppet. Allt på resan flöt på fantastiskt bra, inga köer genom Stockholm, inga förseningar och inget förlorat bagage.  Vi hämtade ut våra startpåsar och åkte sedan för att lämna in skidorna på vallning hos Christer Majbäck på SkiGo.

Väderprognosen såg ut att hålla i sig, en temperatur runt nollan och klart väder. Det som ställde till det var vinden! En hård motvind på ca 17 m/s under de första 100 km till vändpunkten. Hoppet stod till medvinden efter vändpunkten, men det gällde att ligga på dit, för det skulle mojna framåt natten.

Kvällen före start infann sig den bekanta Vasaloppskänslan, man packar klädpåsar, kollar utrustning, läser väderprognosen om och om igen trots att man har stenkoll. Till slut lägger man sig och försöker vila/sova, medan den normala dygnsrytmen säger att man borde vara vaken ett par timmar till. Det blir någon slags sömnlös slummer tills klockan ringer 03:45. Strax innan vi somnade sa Ola att vi hade tre mål, Att ta oss i mål! Att ta medalj! Att bara åka skidor på lördagen!

Jokkmokk 30 mars!

Efter en snabb frukost gick vi ner till vallaboden och hämtade ut våra nyvallade skidor. Jag fick mina utlämnade av Christer Majbäck himself, det tolkade jag som ett gott omen. 04:45 steg vi på bussen som skulle ta oss de 2 milen till starten i Purkijaur. Vi försökte båda få i oss lite mer mat under bussturen, men det gick trögt. Vilket i sig är ett bra tecken. Kroppen var så fulladdad med kolhydrater att den helt enkelt inte tog emot mer.

Start

Ola med startnr 244 och jag med 277 vid starten i Purkijaur. Dåliga spår redan här…

 

 

Vi hamnade ganska långt fram i startledet och hade bara ett tiotal meter fram till eliten. På pricken 06:00 gick startskottet och alla 450 åkare gav sig iväg på en lång tur som för vissa skulle hålla på i mer än 28 timmar! Jag och Ola låg ganska långt framme under hela första milen och försökte hitta bra ryggar som kunde ta lite av motvinden. Vinden hade tyvärr gjort så att det inte gick att stå i spåren och JV 1åka, bäst glid var det helt klart mellan spåren, vissa delar hade vinden lagt igen hela spårbredden och man fick pulsa fram. Jag hade fantastiska skidor fram till vändpunkten och kunde enkelt glida med. Under en kort period drog jag en klunga, där bland annat forna  storåkare som Mattias Svahn ingick. Kul!

Kontrollerna ligger med ca 10 km mellanrum, och det var ett bra delmål. Börjar man tänka på hela sträckningen så blir det mental tungt. En kontroll i taget alltså! Vi tog det väldigt lugnt vid kontrollerna, stannade och åt av det som erbjöds i form av ostmackor, bullar, energigel, sportdryck, soppa och buljong mm. Att hela tiden få i sig energi är extremt viktigt då för lite energi bland annat leder till att man börjar frysa. Börjar man äta för sent så är det…just det….för sent!

Vackraste delen på loppet var strax innan man kom fram mot vändpunkten, de stora fjällen tornade upp sig som en majestätisk fond framför oss. Vackert!Ola

Någonstans runt 6mil börjad min ena glasögonlins att imma igen, mycket irriterande, jag fick inte bort det hur mycket jag än putsade. Efter 10 mil bytte jag glasögon bara för att inse att det var något med ögat som inte stämde. Jag blev något orolig, men körde vidare. I slutet av loppet kunde jag inte använda vänster ögat alls, i kombination med mörkret var det riktigt jobbigt då jag inte såg ojämnheter i spåren. (Jag fick tillbaka synen efter någon dag, det visade sig vid kontroll vara en mild form av snöblindhet)

Jag hade egentligen bara en mental dipp under loppet och det var mellan 14-16 mil, jag började frysa rejält och innan jag kom till min klädpåse, där jag kunde ta på mig varmt och torrt, tappade jag ryggen på Ola, han kom sedan i mål ca 45 min före mig. Jag skulle ha bytt till torrt redan vid vändpunkten, ett dåligt beslut.

Det var vid markeringen 3 mil kvar då jag insåg att det var 100% klart att jag skulle klara av loppet. Jag skulle dessutom klara av alla våra tre delmål! Resan in mot Jokkmokk försökte jag därför inte stressa igenom, jag tog det lugnt! Njöt av att ha genomfört en sådan utmaning.

JV mål 2Pressen har varit ganska stor till detta lopp, man är hela tiden rädd för att inte bli sjuk, (vilket jag blev) och jag har hela tiden varit tvungen att balanserat på gränsen för vad som har varit hälsosamt. Men det har det varit värt!

Tack alla Rejlare för allt stöd!

Dagen efter

 

Nordenskiöldsloppet 2019

Vilka fantastiska prestationer alla Rejlare gjorde under Vasaloppsveckan. Som brukligt var det fantastiskt skidföre dagarna före loppet, men när väl starten gick i Berga by så var det ett av de tuffaste Vasaloppen som körts i modern tid. Jag hade definitivt ingen bra dag, med avtrampad truga, rethosta och dåligt glid under skidorna. Men det var ett bra träningspass inför Nordenskiöldsloppet 30 mars…

Det är faktiskt bara en knapp vecka kvar till Sveriges ultraskidlopp i Jokkmokk och i vanliga fall borde man bli lite nervig nu. Kläder, mat, valla, stavar, resa och boende, man vill att allt ska fungera, det är trots allt 22 mil skidåkning man ställs inför. (Ni kan föresten läsa på mer om loppets historia här.)

Tyvärr har jag lyckats att förstöra min uppladdning totalt genom att vara sjuk till och från sedan slutet av januari och absolut inte fått till den träning som jag hoppats på. En trolig orsak är nog att jag har börjat träna för tidigt efter den första influensan i mitten av februari för att man var ivrig att lyckas på Vasan. (och den gick ju inget vidare i alla fall.) Direkt efter målgång i Vasaloppet kom nästa smäll med en evig hosta som har legat kvar i kroppen sedan dess. Om man summerar träningsmängden efter Vasaloppet så har jag endast fått ihop 6 mil på tre veckor! Så från att ha ett tidsmål runt 15-17h på Nordenskiöldloppet, beroende på föret, har jag fått rikta in mig på att ‘bara’ ta mig runt de 22 milen.

Nu i helgen skulle jag ut på en sista lång testrunda för att se hur kroppen svarade på en ökad belastning, men efter 1 mil gick staven sönder så det fick bli byte till MTB istället och ett betydligt kortare, men hårdare, pass. Nu blir det spännande att se hur man mår imorgon.

Uppladdning

 

Håll tummarna, så ses vi om ett par dagar! PS uppladdning pågår.

//Jonas

 

Här och nu! 2.0

Har ni också svårt att vara ”Här och nu”? Jag tycker att det allt oftare händer att tankar vandrar iväg när man ska vara fokuserad på annat. Det sägs att träning ska vara bra för att hjälpa hjärnan att fokusera på rätt sak. Mitt mål är därför att få in korta löppass på lunchen, vi får se om det hjälper. Tips mottages tacksamt…

I samma anda hittade jag 10 tips (på engelska) som kanske kan hjälpa oss dödliga på vägen.

  1. Life is short. The truth is none of us knows how long we have on this earth, and spending too much of it in a bad situation will only make you miserable and regretful. If you’re in this situation, take a step today — no matter how small — toward a better situation.
  2. Social networks matter. You might think that networking events are dull, that it’s boring to chat with coworkers around the watercooler, or that you’re simply a born introvert, but study after study confirms that social networks are vital to our success. In fact, the most successful people tend to have the broadest and most diverse social networks. The more time and effort you put into nurturing your social networks, the more successful you are likely to be.
  3. Sacrificing your health for success or wealth isn’t worth it. Many driven, successful people have a hard time creating work/life balance and can end up burning out or developing serious health problems from stress and overwork. The truth is, it’s much easier to stay healthy than to heal from a problem or disease — and no amount of success or money can replace your health. Don’t take your health for granted and take steps to mitigate stress that could cause problems later.
  4. None of the best moments of your life will take place looking at a screen. In our connected world, it’s tempting to let all the little screens we have access to dictate our lives. But you’ll never reach the end of your life wishing you’d spent more time checking email on your phone. Disconnect regularly and experience real life.
  5. Never stop learning. With the rate at which technologies are changing today, if you decide that you are “done” learning, you will be left behind within a matter of years, if not sooner. The idea that you can’t teach an old dog new tricks is blatantly false, and you will never wake up and regret having invested in your mind by learning something new.
  6. Diversify. Hand in hand with learning, if you stick to only doing what you know, or what you are good at, you may quickly find that you’re only good at one thing. We need to be agile, nimble, and interested in many different things. Otherwise, you could get stuck in a job or career you don’t love, or that goes with the times. Think of the taxi driver threatened by Uber or the customer service person replaced by a chatbot.
  7. You can go fast alone, but you can go farther together. In other words, teamwork makes the dream work. Many people claim they don’t like to work in teams, but the ability to work well in teams is vital if you want to succeed. The idea of the solo auteur is a myth; every big idea needs a team to make it happen.
  8. Worrying doesn’t achieve anything. The antidote to fear and anxiety is action and hustle. If you’re wasting time because you’re afraid to pursue an idea, speak up, or are worried what others will think of you, you won’t achieve your goals. If you push through the worry and the fear, however, and take action, you’ll almost always find that you were worried about nothing.
  9. Failure is not an end. If you give up when you fail, you’ll never learn anything. Instead, look at failure as an opportunity, as the beginning of a new journey. If you do, you’re much more likely to try again and succeed at something else.
  10. Happiness is a journey, not a destination. So many people put off their happiness; they think, “I’ll be happy when I get that job, when I lose that weight, when I’m in a relationship, when I’m out of a relationship…” and so on. But we can choose to be happy. Happiness is a habit and a choice. No matter what your situation, if you can approach it with an attitude of happiness, you will be more successful.

Slutligen…Vasaloppsveckan är nu i full gång och vi har redan sett fina resultat av flera Rejlare. Stort Grattis till alla er som har åkt och lycka till till oss som ska köra på söndag! Förra året vallade jag bort mig totalt, så för att undvika detta i år igen så kommer jag att köra utan fästvalla. Det kommer nog inte att gå snabbare, men jag hoppas i alla fall kunna glida med alla andra på myrarna…och Vasaloppet är ju bara ett träningspass inför Nordenskiöldsloppet i slutet av mars.

Vi hörs av!

//Jonas

 

Orsa 2019!

Texten kommer att uppdateras…

Rejlers årliga företagsevent är nu tillända. Det var 175 rejlare som var på plats i Orsa vilket låter som ett nytt deltagarrekord!!! Detta är ett unikt sätt att skapa den berömda Rejlersandan, som är väl värt att bevara (även om vi saknade Peter och Viktor detta år).

I Norrköpingsstugan har det åkts stjärtlapp, lagats finmiddag, vallats, bastat, applicerats ansiktsmask, sjungits och ljugit.

Vad gäller resultaten från stafetten så tippade jag inte så galet, det var precis de lag jag hade tippat som 1,2 och 3:a som gjorde upp om medaljplatserna…

Slutsegrare: NORRKÖPING!! före Finland och Karlstad.

Segrande laget blogg

Orsa – Here we come!

Äntligen har det gått ett helt år!

Om en vecka dra halva Norrköpingskontoret till Orsa Grönklitt och Rejlers skidstafett. Det ska bli kul att träffa alla trevliga Rejlare från de andra kontoren runt om i landet. Nu återstår ett teknikträningspass och en vallakväll innan det blir gemensam färd mot det snötäckta Dalarna. Man kan väl säga att en del av oss går in för träningen och andra tar det mer lugnt. Det viktigaste är i alla fall planerat…maten!

Jag brukar alltid ge ett tips på Rejlers stafetten, i år tror jag så här…

  1. Karlstad
  2. Finland 1
  3. Norrköping
  4. Stockholm
  5. Norge 1

Linnea stakar 2

 

OBS! Träning pågår!

Håll till höger…

2019 – nu kör vi igen!

Efter en tids uppehåll i bloggandet så tänkte jag dra igång igen, ett nytt år ger nya förutsättningar och nya utmaningar.

Hösten var alldeles för kämpig med mycket jobb, dåligt med sömn, skador och sjukdomar som har löst av varandra. Man kan säga att det har saknats kontinuitet i träningen, vilket har satt sina spår på humöret och energin. Ett stort förlåt till alla er som drabbats. Men nu vänder vi trenden genom att gå in i en fas med 1-2 st lugna långpass på 2-4h i sk prat tempo varvat med 2-3 st pass med långa intervaller på exempelvis 5 x 6 min per vecka. På det lägger vi sedan 2 st 30-min pass med maxstyrkeövningar. Ett vinnande koncept för hållbar träning… Hoppas jag.

Vintern/vårens stora mål kommer att vara Nordenskiöldsloppet i Jokkmokk den 30 mars, 22 mil på skidor i ett svep. Jag har lite svårt att ta in sträckan ännu, men tankarna har i alla fall börjat snurra lite…hur gör man med resa, boende, kläder, valla, skidor, mat etc. Just nu är det många frågor, men få svar. Jag kommer skriva mer om förberedelserna här under vintern. Om någon har kört loppet och har lite tips så får ni mer än gärna höra av er!

Rejlers stafett i Orsa Grönklitt i slutet av januari är klar tvåa på listan över vinterns roliga aktiviteter. Bättre ställe för att skapa en bra sammanhållning för man leta efter…och i år ska vi (Lag Norrköping) vinna!

Leta nu upp ett konstsnöspår i närheten och kör ett par varv.

Gott Nytt 2019!

 

9000 kronor till Barncancerfonden

18:39

Så lyder totaltiden för de fyra klassikerloppen, jag uppnådde därmed mitt mål att gå under 20h och blev en superklassiker.

Men viktigast av allt! Tiden, 81 minuter under 20h, innebär att 810:- per person (som vill) skänks till  Barncancerfonden. Hittills har det bidragits med över 9000:-! Stort tack till alla som har skänkt en slant. Tillsammans besegrar vi cancern!

Lidingöloppet då…nja det blev ett riktigt skit lopp, med både knä- och magproblem. Redan efter 12km fick jag dra ner på tempot rejält. Här ser man vad bra förberedelser innebär, jag har inte alls tränat så mycket löpning som man behöver göra för att kunna prestera bra på ett sånt här tufft lopp. Jag bommade mitt eget tidsmål med 15 min, men just nu spelar det ingen roll…

medaljer2018

Nu går jag in i en lång träningsperiod som kommer att kulminera med Nordenskiöldsloppet i slutet av mars 2019. Men något ska vi väl kunna hitta på under tiden…

Lev!

//Jonas

 

 

 

 

 

När varje minut räknas

För er som har läst tidigare inlägg så kanske ni minns att jag stöttar en insamling till Barncancerfonden under namnet: Alfons kamp mot cancer! Alfons mål är att samla ihop 100 000:- till Barncancerfonden och det vill vi ju gärna hjälpa honom med.

Min stöttning går ut på att köra de fyra klassikerloppen på maximalt 20 timmar, för varje minut jag är snabbare än 20 timmar skänker jag 10:-, och jag hoppas att DU hänger på.

Status inför sista loppet (Lidingöloppet) är följande:

  • Vasaloppet: 6:06
  • Vätternrundan: 8:51
  • Vansbrosimmet: 0:57

Totalt: :15:54

Jag har alltså 4:06 på mig för att klara mitt huvudmål, men jag vill ju självklart se till så att Alfons får in så mycket pengar som möjligt!

Alfons insamlingAlfons

 

Para Endurance Race – Race report

För mer info se Para Endurance Race hemsida eller Facebook.

Dag -1: Uppladdningen

Normalt sätt påbörjas min uppladdning ca 3 dagar före ett race, nu var jag iväg på konferens under dessa dagar och det är inte att rekommendera, det blir sena kvällar, fel mat och en och annan dryck. Men jobb är jobb och det är bara att anpassa sig. Dessutom är det riktigt kul att träffa alla Rejlerskollegor runt om i Norden.  Jag försökte dock ta det lugnt och sov ut lite extra på fredagsmorgonen dagen före racet. En och annan Carboloader från Vitargo slank också ner för att fylla på kolhydratförrådet. Vi skulle fylla våra ryggsäckar med 20-25kg utrustning, men jag får alltid lite ångest när jag ska bestämma vilken utrustning som ska med? Vi hade köpt in ett stort förråd av chokladbollar, bullar och bars, det borde räcka…

JV vid FJS 2018 lågDetta race var ju en lagtävling. Mitt lag bestod, förutom av mig själv, av en barndomskamrat, Pontus Johnsson. Vi har tränat mycket tillsammans och känner varandra bra. Det var med stor tillförsikt vi kom fram till samlingsplatsen i Karlsborg vid det legendariska fallskärmsjägarlägret.

Kl 19.00 var det uppställning och information, snacka om lumpen Flashbacks. Vi delades in i två gäng där det ena skulle fastställa morgondagens startordning genom att springa 1 km och sedan få tag på ett så högt spaderkort som möjligt. Vi andra skulle få en regelgenomgång och viss obligatorisk materiel.

Dag 0: Start vid Karamossen

Reveljen gick 06:30 för att hinna fixa den sista packningen. 08:30 var det åter uppställning, denna gång inför bussfärden till startplatsen vid Karamossen. När FJS går den riktiga örnmarschen luftlandsätts soldaterna med 32 kg packning. Vi busslandsätts med 20 kg, men vi kommer att utföra fler moment under vägen tillbaka till Karlsborg. Totalt skulle vi varit 50 par som startade men några avhopp gjorde att vi var ca 40 som startade. Reglerna var enkla, Vi skulle ta oss hela sträckningen på drygt 70 km på under 24h. Inga hjälpmedel är tillåtna. Våra telefoner låg väl inpackade i svarta igentejpade hundbajspåsar för att omöjliggöra fusk. Vi hade tagit ett gemensamt beslut om att gå i lätta hikingskor, inte optimalt för en vandring med tung packning, men det skulle minimera risken för skoskav. Solen strålade från en klarblå himmel utan att det var för varmt, med andra ord ett perfekt race väder.

Inför start

Vi gick ut som 7:e lag, alltså 7 min efter redan från start…första kartan innehöll en enkel orientering med två kontroller som skulle tas enskilt, därefter skulle vi sammanstråla vid delmålet ett par kilometer bort. Vid min kontroll nr 2 fanns en ny karta med en extra kontroll inritad, om vi båda tog våra extra kontroller så fick vi 20 min avdrag på totaltiden. Jag chansade och tog min extra och hoppades att min parkamrat tänkte som jag. Väl vid första delmålet var vi första lag där, 1 min senare dyker min parkamrat upp, Vi leder alltså hela tävlingen! Under ca 5h följer vi kraftledningsgatan ner mot byn Åsebol, under tiden tas fler kontroller och moment utförs med glatt humör. Vi äter och dricker konstant för att hålla energidepåerna fyllda. Vi ser inga andra lag bakom oss och inser att det vi går på bra. Många andra lag kör klassiska 50/10 dvs gå 50 min och vila i 10. Vi väljer istället att bara pausa vid själva kontrollpunkterna. Tyngden i packningen känns inte, vi känner oss starka. Vid Åsebol står en delgation av Sjukvårdsmomentgamla fallskärmsjägare. Nu ska vi få utföra ett klassiskt sjukvårdsmoment. Jag ska bära min kamrat över en 400m lång sträcka på mindre än 200 sekunder. Utan att tänka slänger jag upp min parkamrat i ett brandmannagrepp och börjar springa, gå, springa, gå, springa, springa…När vi är klara ligger jag på marken helt utslagen,  Jag hör diffusa applåder och kan knappt ta in att vi gjorde det på 199 sekunder!

Sista delen av dagsträckan bestod av en enkel orientering, men den undermåliga kartan (viket var meningen) gjorde det hela mycket svårare. Efter 7h och ca 2,5 mil kom vi till slut ner mot kontroll 7, vid rastplatsen i Hallerud, där det visade sig att en obligatorisk vila på 2h skulle ske innan vi fick gå vidare. Efter att ett moment i form av en rapport hade skrivits kunde vi äta riktig mat, byta strumpor och försöka sova några minuter. Medan tiden gick blev vi mer och mer förvånade över att inga andra lag hade dykt upp. Det tog ca 1,5h innan lag 2 kom fram. Vi kände för första gången att vi hade en reell vinst chans.

Dag +1: Mot mål

Efter vilan börjar det att skymma, pannlamporna kom på och vi inser snabbt att vår ledning är stor men skör! Minsta lilla orienteringsmisstag och de 1,5h vi leder med försvinner fort. För att kunna maxa farten fördelar vi om vikten lite, jag som är större bär nu 28 kg och fötterna börjar genast ta stryk på de hårda vägarna. Vi tar oss nu nästan rakt söderut förbi Edet i riktning mot militär flygfältet vid Flugebyn. Vi gör några riktigt bra sträckor och får indikationer på att vi har utökat vår ledning upp mot 2h. Nu blir vi övermodiga! Vi har en enkel sträcka framför oss och vi går på fort, för fort, vi missar en stig och en sjö? och fortsätter som ett ostoppbart godståg rakt söderut. När vi kommer till en fyrvägskorsning inser vi att vi inte vet var vi är. Vi hittar inte platsen på kartan, som för övrigt saknar kartskala. Vi fortsätter söderut och kommer till slut fram till en kyrkogård. Vi är nu säkra på att vi är utanför kartan, men var… Vi försöker rekapitulera hur vi gått och inser att vi skulle tagit av österut vid korsningen. Vi har tappat en dryg timme på misstaget och kommer molokna till kontrollen vid flygfältet. Momentet som vi nu tar oss an består av att meddela oss med hjälp av semafortecken. Har vi något fel blir det tidstillägg på en timme. Vi har nu varit igång i 16h och hjärnan är inte riktigt med. Efter rättning visr det sig att vi har ett ynka litet fel och tävlingen känns helt öppen igen. Samtidigt som vi går därifrån kommer nästa lag in till kontrollen. De är bara 30 min efter oss!

Nu ökar vi takten ytterligare. 5km ner till nästa kontroll, som visar sig vara slutet på vandringen med ryggsäck.  Vi har gått ca 62 km och har nu en dryg mil kvar till mål. Resterande del kan göras med endast skrivmateriel, första förband och telefon. Vi ritar en karta som leder oss 5km till nästa kontroll. En stadsorientering på en karta från 1977! Inget stämmer, tiden rinner iväg och vi orkar bara ta 3 av 4 kontroller.  Vi får ytterligare 20 min tidstillägg och Pontus är övertygad om att vi är sist i tävlingen…Vid den sista kontrollen tror vi dessutom  att vi är framme, att vi är i mål, men det visar sig vara 3,5 km kvar…Pannben! Vi tar verkligen ut de sista krafterna på vägarna in mot Karlsborgs fästning. Det värker i varenda muskel och blåsorna på fötterna gör att stegen blir kortare och kortare. Vi går och springer om vartannat, pushar verkligen varandra. Efter att ha varit ute i 19h och avverkat 75km gick vi i mål som första lag kl 05:30. Men skulle det räcka till vinst?Målgång 2018

JA!

 

Prisutdelning