Mannen som trotsade Ole

Jag har varit på skidsemester i Tänndalen. Trevligt och härligt på alla sätt och vis. Men det är inte det som är det relevanta här. En dag drabbades vi av Ole, den där stormen som kom in via Norge. Jag har aldrig varit med om ett sådant oväder. Det blåste och snöade och blåste och snöade. Vi tog oss en biltur in till Hamra (skidcentrat i Tänndalen) en bilresa på cirka 500 meter som tog typ 10 minuter att köra på grund av total avsaknad av sikt. Väl framme vid backarna var det helt öde, alla liftar var stängda och de få människor som vågat sig ut var väl påpälsade med mössa nerdragen så långt det gick, jackan uppdragen till näsan och däremellan skidglasögon. Så såg även min familj ut. Efter en kort promenad på 2 minuter bestämde vi oss för att åka hem igen, det gick verkligen inte att vara ute.

Det är då jag ser honom.  Den ensamma mannen med längdskidor och stavar i handen, småtrippandes mot skidspåret.  Pigg och alert trots att han förmodligen är på väg mot den blåsigaste och ensammaste skidturen i sitt skidliv. Jag hinner precis förundras över hur vissa människor verkligen inte ser något som ett hinder för att träna, innan han vänder sig om. Då ser jag! Loggan på ryggen!  Den tydliga texten:  Rejlers

Jag känner genast ett uns av stolthet. Vet inte riktigt varför, men på något sätt bekräftar detta att ordet hälsa som ingår i våra värdeord inte bara är prat utan att det faktiskt är något som många av oss värdesätter och jobbar med för att uppnå. Sen kan man kanske diskutera om denna skidtur verkligen borde klassas som hälsosam?

Hursomhelst ska du Rejlare som var därute i skidspåret, helt ensam, få en rejäl klapp på axeln av mig. Bra presterat! Hoppas att du hade en fin skidtur :-). 

Träningsläger inför stafetten

Här kommer några härliga rader från Carl Aura som laddat upp inför stafetten i Grönklitt tillsammans med några kollegor från Karlstad och Örebro. Håll till godo!
/Johanna

Den 15-18 januari var vi ett gäng från Karlstad och Örebro som åkte på träningsläger till Långbergets skidanläggning. Valla-Martin (Martin Wahlström), Perry (Per Nedin), Johan Carlsson och jag själv pressade in oss med skidutrustning och vallaboxar i Johans 318 kombi under full snöstorm och drog iväg.

Väl uppe på torsdagskvällen var det vallning som gällde för hela slanten. Framåt 23-tiden när vi andra började bli klara med både fäste och glid hade Martin knappt börjat på högerskidan, därav smeknamnet.

Fredagen började med en rejäl grötportion innan första passet i spåret. Föret var svårt med en hel del fallande snö och runt nollan så fäste var det bara Johan som hade. Framåt eftermiddagen efter pastalunch började snön gå över i något som var närmare regn men pass nr 2 kördes med god min och med bättre glid än förmiddagen.

Fredagen avslutades med fullt pådrag på Café ripan där det serverade Tacobuffé och trubadur i form av Per i Vråa som spelade mer eller mindre barntillåten musik.

På lördagen tog vi oss ann Vasabanan (25km) för att få en lite längre tur. Vi turades om att stå på näsan nedför backar och svängar men vi tog oss runt i det fina föret. Kvällspasset fick bli teknikträning med körning utan stavar samt filmning av stakteknik och diskussion om förbättringsmöjligheter.

På lördagkvällen lagades det entrecote med potatisgratäng för att fira Johans 25-års dag och till maten drack vi en halv folköl var. (M!an vill ju inte förstöra träningen.)

Söndagen bjöd på strålande sol och -4 grader, ren njutning att vara ute men i kroppen kändes det att det var dag 3 på träningshelgen. Vi tog en tur på den tuffa Petterbanan och avslutade med lite finåkning på myrarna. Allt som allt en mycket lyckad helg.

Vid pennan: Carl Aura, Örebro

carlselfie
Selfie – Carl Aura

 

stugan
Stugan.

Petterbanan

Härlig tur i Petterbanan.

Petterbanan_vy

 

 

2015 – möjligheternas år

Så var julledigheten över och vardagen åter. Men efter ett långt och härligt jullov så längtade i alla fall jag till att få komma igång igen. Mornarna känns dock liiite jobbiga fortfarande.

Det är alltid roligt med ett nytt år och med nya möjligheter. Många är det som avlägger nyårslöften om ett sundare liv med bättre mat, mer träning och mindre stress. Jag har för längesedan slutat avgett sådana löften då jag alltid känner en stor press av dem och aldrig lyckas leva upp till dem. Senaste löftet om att sluta äta smågodis på vardagar slutade med att min man nästan var tvungen att flytta.

Jag har istället lovat mig själv att försöka se möjligheter i vardagen och att mer sällan säga nej. Framför allt till mig själv och till min familj. Det finns ju så mycket som man skulle vilja göra, men som man av olika anledningar inte tar sig för. För lite tid, för mycket tid, för omständigt, för dyrt….

Under jullovet började jag försöka anamma filosofin att göra det som jag känner för. Jag och familjen provade ett gäng olika aktiviteter som vi tidigare inte gjort eller bara gjort ett par gånger. Klättring och långfärdsskridskor var helt nytt, medan de vanliga skridskorna bara behövdes dammas av lite. Det blev succé. Roligt för både stora och små och så lite motion samtidigt.

Jag unnade mig också att köpa mina första dubbade löparskor. Många har kommenterat att det inte är nödvändigt med 4 par löparskor, men om man nu gillar att springa, varför ska man då inte få skaffa sig bra och bekväma förutsättningar för att göra det? Bort med alla nej-sägare och fram med alla ja-sägare som ser möjligheter.

Så 2015 får för mig stå för ett år av fyllt av möjligheter. Ett år att ta sig ur min ”comfort zone”, våga prova lite nytt, våga och tillåta mig själv att utvecklas. Det är inget löfte, men ett försök till att säga ja mer än jag säger nej.

Livet är fullt av möjligheter (Stig-Helmer)!

klattra

Glädjen med föreningar

Jag har barn. Tre stycken. Alla tre är aktiva inom olika idrotter. Fotboll, gymnastik, bandy och ännu mera fotboll. De har även provat på slalom och näst på önskelistan står friidrott. Det som slagit mig när barnen är iväg på träningar, matcher, tävlingar och cuper är glädjen och gemenskapen som finns i laget eller i gruppen.  Barnen träffar både gamla och nya kompisar och får tillsammans träna och utvecklas inom något de tycker är roligt. Det går att ta upp minst 100 positiva saker med idrott och barns utveckling (men det är inget jag tänkte göra här).

Det som jag istället vill slå ett slag för är att detta inte behöver ta slut för att man blir vuxen. Det slog mig en söndag när jag stod och spanade in av barnens fotbollsmatcher. Varför var jag själv inte aktiv i någon förening för min egen skull? Jag har i vuxen ålder hittills helt försummat mitt eget deltagande i föreningslivet, trots att jag var väldigt aktiv som ung och då alltid uppskattade det väldigt mycket.

Så jag bestämde mig för att ta itu med detta och uppsökte en av stadens löparklubbar. Föreningen som jag anslöt till är en förening till för löpare på alla nivåer. Här arrangeras strukturerade träningar 3 gånger i veckan i olika former. Den strukturerade träningen har gett min löpning en rejäl skjuts framåt, men framför allt har det gett en enorm glädje att ett par gånger i veckan åka ner till träningarna, träffa både gamla och nya bekantskaper och samtidigt som få hålla på med något som man tycker är väldigt roligt. I föreningen ordnas förutom de vanliga träningarna olika event t.ex. Klubbmästerskap i hopprep, rodd, backlöpning. För ett par helger sedan satsade klubben på att slå världsrekord i Marathon, men med det ”lilla” handikappet att det var 21 löpare som delade på sträckan. Uppskattat och roligt event att kolla på.

Så nu när barnen packar sina väskor och drar iväg till sina träningar i sina olika föreningar så gör jag likadant. Länge leve föreningslivet!

Om det är någon annan som är med i någon rolig idrottsförening eller förening med någon annan inriktning tycker jag att det vore väldigt roligt att få höra om det.:-) 

Bilden är på laget som slog ”världsrekord” i Marathon.

Så kan 2×50 år firas

Här kommer en hälsning från min kollega Christina.

I torsdags skulle tjejerna i Karlstad fira två 50-åringar på kontoret. Överraskningen låg i att vi skulle få gå en hård innebandymatch. Ett härligt och varmt sätt att bli firad på. Några killar fick följa med så att det blev lite avbytare. Det blev en härlig kamp och många skratt. Givetvis slutade matchen oavgjort. Efter en väl genomförd match fortsatte firandet med ett restaurangbesök där födelsedagsbarnen blev bjudna på en god drink och sedan god mat. Med andra ord ett firande helt i Rejlers anda. Hälsosamt!

/Christina Stöllman Nilsson

festforfemtio2

Lera upp till midjan

I lördags var det då dags att genomföra det omtalade Tjurruset i Karlstad. Jag hade förberett mig på bästa sätt. Jag hade läst informationen från arrangörerna ett antal gånger, genomfört backintervaller på luncherna och till och med inhandlat nya trailskor. Men vad jag inte förberett mig på var att inget av detta spelade någon roll, för väl ute på banan så var det bara ett starkt pannben och ett jävlaranamma som gällde.

Dagen bjöd på strålande sol och humöret var på topp. På startlinjen kände jag mig stark och redo att ta mig an detta skitiga lopp. Min strategi var att ta det försiktig över de gyttjiga hindren för hålla mig så torr som möjligt och på så sätt slippa bli kall och tung.  Från bilderna föregående år såg jag de som badad i gyttjan och de som försiktigt lyfte på knäna. Jag tänkte köra på det sista.

Men tji fick jag. Första och andra hindret gick bra, hittade några tuvor att sätta fötterna på. Tredje hindret var lite lerigare och jag klafsade i med hela fötterna så att leran sipprade in i skorna. Men än så länge ingen ko på isen.

Men vid fjärde hindret fanns det inga tuvor att trippa på och när deltagrana framför mig försökte ta sig över hindret sjönk ner längre i gyttjan än vad jag tidigare sett någon göra. Hindret var som en stor vallgrav fylld av lera och det gick inte att ta sig förbi det utan att ta sig igenom det. Övriga deltagera omkring mig mer eller mindre kastade sig ner i infernot. Efter viss tvekan insåg jag at det inte fanns någon återvändo för mig. Försiktigt satte jag ner fötterna och tänkte att om jag ”smyger” mig igenom leran så borde jag ändå kunna kontrollera graden av skitighet. Men den som någon gång gått ner sig i lera vet att den fasta marken under inte på något sätt är jämn utan snarare liknar en puckelpist. Mitt första försiktiga steg lyckades jag sätta på en puckel och leran gick mig bara upp till knäna, men mitt nästa steg blev i en dal och plötsligt hade jag lera upp till midjan. Är man inte beredd på detta så är det också väldigt svårt att hålla balansen. Jag stupade handfallen framåt och blev rejält nedbäddad i gyttjan. Till min glädje lyckades jag dock hålla huvudet ovanför ytan.

För varje hinder jag passerade tänkte jag att det borde vara det sista, men snart dök det upp ett till. Mer eller mindre djupa, kortare eller väldigt mycket längre vallgravar av lera följde de 11 km som tjuvruset varade.  Jag provade alla metoder att ta mig igenom, långsamt och försiktigt, snabbt och hänsynslöst, hoppandes på tuvor, klättrandes över andras ryggar, jag till och med simmade i leran när jag blev för trött för att ställa mig upp. Tillslut var jag totalt uppgiven och varje gång jag kom till ett nytt hinder skrek jag ut min frustration att behöva kasta mig ner i kall, illaluktande gyttja som letade sig in under alla klädlager. Men skam den som ger sig. Påhejad av familj, kollegor och kollegors familj tog jag mig i mål, precis som alla övriga 24 deltagande Rejlare. Ett stort grattis och bra kämpat till oss alla!

För den som söker efter en extra utmaning kan jag stark rekommenderar att delta i tjurruset kommande år. Till alla Rejlare och övriga deltagare som gjorde detta för andra året eller mer lyfter jag på hatten och utnämner er till riktiga tjurar. Att ställa sig på startlinjen första gången är kanske i sig en bedrift, men att genomföra det flera gånger tyder på grym styrka både fysiskt och psykiskt.

Jag förblir nog en engångstjur, som hädanefter nöjer mig med att nöta asfalt. Men vem vet, kanske har skräcken för lera försvunnit om ett år och jag står där på startlinjen igen…..

 

Bilder på glada Rejlare före och efter leran….

lera_karlstad4

lera_karlstad5 lera_karstad2

lera_karlstad3

Snart dags för årets skitigaste löparfest

Drygt en vecka kvar till en av årets skitigaste löparfester. Den 13 september går Tjurruset av stapeln i Karlstad.  Vi är ett härligt gäng bestående av 25 stycken Rejlare, från Karlstad och Örebro,  som tänker försöka ta oss igenom detta lopp. Inspirerande och roligt att antalet har ökat från föregående år!

Uppladdningen är mer eller mindre seriös. I Karlstad har man genomfört måndagslöpningar i terräng som ska påminna om loppet, det vill säga  blandat grusväg, skogstigar, blåbärsris och en och annan vattenpöl. 10 km i ett tempo anpassat till gruppens deltagare. Bra för kondition men även för lagkänslan. Lite löpskolning har de också hunnit med under våren.

Örebroarna har försökt få till en kortare lunchjogg på fredagar. Annars satsar vi på materialet istället och hoppas att det ska hjälpa oss framåt. Nya terrängskor måste väl innebära att det per automatik går snabbare 😉

Ser fram emot en trevlig och lerig mil i Värmlands skogar nästa lördag. Hoppas att de Rejlare som inte ska springa kan komma dit och heja på, det kan nog behövas!

Bilden är från förra årets laguppställning.

 

 

 

Klara, färdiga – stegtävling

Från och med igår och en månad framåt kommer det att promeneras mer än någonsin förr. 1 april utgör nämligen starten för vårens stegetävling här på Örebrokontoret. Friskvårdsgruppen har inhandlat fina stegräknare till de som vill delta, så nu är det bara till att sätta dem i midjan och se till att börja röra på de små trumpinnarna. Både gång och löpning räknas, dock diskvalificeras man vid försök att få till fler steg genom skakning av stegräknaren (vilket någon på kontoret kommit på att man kan göra).

Skulle vara kul om fler kontor ville haka på och utmana oss! Är det några som törs?

Inspirerande dag i skidspåret

För dryga veckan sen var vi över 100 Rejlare som begav oss mot Mora för delta i 2014 års StafettVasa. För mig var det första gången, men absolut inte den sista. Hela resan blev fantastisk rolig upplevelse och något jag kommer att minnas länge. Så roligt att få träffa och lära känna Rejlare från andra kontor och andra länder. Gemensam middag kvällen innan, boende som påminde om träningsläger från ungdomen och ständigt pågående diskussioner om vallning och teknik skapade en härlig stämning.

Så roligt att få bli inspirerad på så många olika sätt. Vissa hade högt uppsatta mål med massor av träning bakom sig och mycket seriös vallning som pågick in på småtimmarna. Andra hade fullt upp med utmaningen att ta sig igenom sin sträcka, någon hade inte ens åkt skidor innan denna säsong.  Jag är imponerad av alla som deltog och som kämpade på utifrån sina förutsättningar.

Utanför Rejlers fanns det också människor som inspirerade i skidspåret. Aron Andersson som åkte hela Vasaloppet i specialbyggd kälke! Min grannfamilj Fjellströms som hade ett lag där 3/5 av laget bestod av familjen och som kom på plats 38 i StafettVasan.  Bra med förebilder och inspiratörer!

Hoppas att möjligheten finns att delta även nästa år och att det är ännu fler Rejlare som tar sig an utmaniningen att bemästra spåren mellan Sälen och Mora!

På bilden längst upp ser du vår egen ”Vasaloppsgeneral” Magnus Persson.

140228 Sälen-Mora StafettVasan   Foto Nisse SchmidtVasaloppsveckan 2014140226 Sälen-Mora StafettVasan Foto Kevin Selling/SportBild 140228 Sälen-Mora StafettVasan   Foto Nisse Schmidt

Foto: Nisse Schmidt

En kväll på kusten

Fick dessa härliga rader av kollegan Christina Stöllman Nilsson. Visst hade ni gärna varit med?
/Johanna

En kall och ruggig kväll i januari drog tjejgänget på Karlstadkontoret till ”Kusten” för att fira en 50-åring. Där tillbringades en timme med fötterna i sanden i 28-gradig värme, måsskrik, vågskvalp och massor av solsken. Goda juicer, kaffe, the och glass kunde avnjutas i solstolarna. Efter en timme i sol och värme kände vi oss avslappnade och härligt uppvärmda. En riktig energiboost i vintermörkret. Kvällen avslutades givetvis med god mat hemma hos en av tjejerna.

Dagen därpå kom ett ”energized” gäng tillbaka till kontoret med ett härligt minne.

/Christina Stöllman Nilsson

 

Här kan du läsa mer om Kusten: http://www.kustenhammaro.se/