I terrängen hände det mycket

Tjurruset var i år ojämnt, lerigt, diken med vatten, lerbad, gyttja, grenar, rötter, hala stupbranta hällar, backigt, lite läskigt och fruktansvärt roligt.

Starten började med att springa över en äng. Därefter sprang vi mer i ett riktigt spår. Efter en stund var det lite vatten i spåret och alla löpare sprang försiktigt åt sidan för att inte bli blöta om fötterna. Bara några hundra meter senare kom ett dike som vi skulle plumsa i och efter diket var det bara att tuta och köra, man var ju ändå blöt och lerig. Ibland fastnade man med fötterna och ibland sjönk man ner till axlarna. Ej heller visste man hur det såg ut i leran eller vad som fanns under den. En del crawlade i gyttjan och frågan är om inte det gick lika snabbt som att ”springa” på vissa ställen.

För egen del gick det helt ok, förutom de två första kilometrarna. Kom iväg riktigt dåligt i starten och kunde inte springa så fort jag ville. Måste berott på för dålig uppvärmning, kan bara skylla mig själv med andra ord. Några stack iväg i ett rasande tempo. Och med tanke på min andning redan efter en halv km tog jag nog rätt beslut att inte följa. Kändes lite väl flåsig tycker jag. Kom dock in i andningen efter ett tag. I terrängen hände det mycket. Vatten, slingrig småstig med naturliga hinder och lite backar. Placeringsmässigt klättrade jag ju längre in i loppet vi kom. Sprang tillslut in på en 84:e plats och har redan anmält mig till nästa år där jag siktar på topp 40.

TV4 var även och filmade, se här eller tjurruset egen film här.

tjurruseteddie2

 

Lera upp till midjan

I lördags var det då dags att genomföra det omtalade Tjurruset i Karlstad. Jag hade förberett mig på bästa sätt. Jag hade läst informationen från arrangörerna ett antal gånger, genomfört backintervaller på luncherna och till och med inhandlat nya trailskor. Men vad jag inte förberett mig på var att inget av detta spelade någon roll, för väl ute på banan så var det bara ett starkt pannben och ett jävlaranamma som gällde.

Dagen bjöd på strålande sol och humöret var på topp. På startlinjen kände jag mig stark och redo att ta mig an detta skitiga lopp. Min strategi var att ta det försiktig över de gyttjiga hindren för hålla mig så torr som möjligt och på så sätt slippa bli kall och tung.  Från bilderna föregående år såg jag de som badad i gyttjan och de som försiktigt lyfte på knäna. Jag tänkte köra på det sista.

Men tji fick jag. Första och andra hindret gick bra, hittade några tuvor att sätta fötterna på. Tredje hindret var lite lerigare och jag klafsade i med hela fötterna så att leran sipprade in i skorna. Men än så länge ingen ko på isen.

Men vid fjärde hindret fanns det inga tuvor att trippa på och när deltagrana framför mig försökte ta sig över hindret sjönk ner längre i gyttjan än vad jag tidigare sett någon göra. Hindret var som en stor vallgrav fylld av lera och det gick inte att ta sig förbi det utan att ta sig igenom det. Övriga deltagera omkring mig mer eller mindre kastade sig ner i infernot. Efter viss tvekan insåg jag at det inte fanns någon återvändo för mig. Försiktigt satte jag ner fötterna och tänkte att om jag ”smyger” mig igenom leran så borde jag ändå kunna kontrollera graden av skitighet. Men den som någon gång gått ner sig i lera vet att den fasta marken under inte på något sätt är jämn utan snarare liknar en puckelpist. Mitt första försiktiga steg lyckades jag sätta på en puckel och leran gick mig bara upp till knäna, men mitt nästa steg blev i en dal och plötsligt hade jag lera upp till midjan. Är man inte beredd på detta så är det också väldigt svårt att hålla balansen. Jag stupade handfallen framåt och blev rejält nedbäddad i gyttjan. Till min glädje lyckades jag dock hålla huvudet ovanför ytan.

För varje hinder jag passerade tänkte jag att det borde vara det sista, men snart dök det upp ett till. Mer eller mindre djupa, kortare eller väldigt mycket längre vallgravar av lera följde de 11 km som tjuvruset varade.  Jag provade alla metoder att ta mig igenom, långsamt och försiktigt, snabbt och hänsynslöst, hoppandes på tuvor, klättrandes över andras ryggar, jag till och med simmade i leran när jag blev för trött för att ställa mig upp. Tillslut var jag totalt uppgiven och varje gång jag kom till ett nytt hinder skrek jag ut min frustration att behöva kasta mig ner i kall, illaluktande gyttja som letade sig in under alla klädlager. Men skam den som ger sig. Påhejad av familj, kollegor och kollegors familj tog jag mig i mål, precis som alla övriga 24 deltagande Rejlare. Ett stort grattis och bra kämpat till oss alla!

För den som söker efter en extra utmaning kan jag stark rekommenderar att delta i tjurruset kommande år. Till alla Rejlare och övriga deltagare som gjorde detta för andra året eller mer lyfter jag på hatten och utnämner er till riktiga tjurar. Att ställa sig på startlinjen första gången är kanske i sig en bedrift, men att genomföra det flera gånger tyder på grym styrka både fysiskt och psykiskt.

Jag förblir nog en engångstjur, som hädanefter nöjer mig med att nöta asfalt. Men vem vet, kanske har skräcken för lera försvunnit om ett år och jag står där på startlinjen igen…..

 

Bilder på glada Rejlare före och efter leran….

lera_karlstad4

lera_karlstad5 lera_karstad2

lera_karlstad3

Snart dags för årets skitigaste löparfest

Drygt en vecka kvar till en av årets skitigaste löparfester. Den 13 september går Tjurruset av stapeln i Karlstad.  Vi är ett härligt gäng bestående av 25 stycken Rejlare, från Karlstad och Örebro,  som tänker försöka ta oss igenom detta lopp. Inspirerande och roligt att antalet har ökat från föregående år!

Uppladdningen är mer eller mindre seriös. I Karlstad har man genomfört måndagslöpningar i terräng som ska påminna om loppet, det vill säga  blandat grusväg, skogstigar, blåbärsris och en och annan vattenpöl. 10 km i ett tempo anpassat till gruppens deltagare. Bra för kondition men även för lagkänslan. Lite löpskolning har de också hunnit med under våren.

Örebroarna har försökt få till en kortare lunchjogg på fredagar. Annars satsar vi på materialet istället och hoppas att det ska hjälpa oss framåt. Nya terrängskor måste väl innebära att det per automatik går snabbare 😉

Ser fram emot en trevlig och lerig mil i Värmlands skogar nästa lördag. Hoppas att de Rejlare som inte ska springa kan komma dit och heja på, det kan nog behövas!

Bilden är från förra årets laguppställning.

 

 

 

Hej, kul att äntligen vara igång med bloggandet!

På bloggen kommer jag skriva en hel del om mig själv, min träning och kommande tävlingar. Träning är dock som roligast när man är flera, så kommer därför även involvera mina fantastiska kollegor. På Luleåkontoret inleder vi exempelvis varje vecka med måndagslöpning, ett fantastiskt initiativ av Jesper Berglund och Jenny Nordström. Magnus Bostedt ville inte vara sämre han och har därför styrt upp innebandy på torsdagar, även om en domare skulle bli livrädd för de regler eller avsaknad av regler som tillämpas. Robert Nymo är en annan kollega som fått kontoret att röra på sig genom bokningen av förra säsongens kurs på längdskidor, övriga kontor får således passa sig inför StafettVasan 2014.

Vi har med andra ord många aktiva kollegor på Luleåkontoret och mitt mål är därför att inte endast lyfta fram mina egna hälsofrämjande bedrifter utan även andras.

Men som sagt, kul att äntligen vara igång!

 

Tjurruset Stockholm 2013 avklarat!

Vilken helg! Känner mig helt hög på endorfiner och träningsvärken är påtaglig! Tjurruset gjorde mig verkligen inte besviken -rejäla backar, mycket sand och självklart lera 😛 Till nästa år blir det fokus på att klara transportsträckorna snabbare dvs de partier som är lite mer vanlig löpning på grus. För att fira att mina knän verkade klara av att springa 1 mil igen gjorde jag och min sambo en intresseanmälan till nästa års Vätternrunda (biljetttsläppet är november). Cykling är inte min starkaste gren men förhoppningsvis kommer cykelträning med ett uppsatt mål generera ännu starkare muskler kring mina knän så de fortsätter att vara friska.

Ludde tyckte att jag luktade märkligt när jag gick i mål 😛

Elli.tjurruset

 

Snart är det dags att lera ner sig

Alldeles för snart är det dags för Tjurruset som jag är anmäld till, ett av få lopp som mina klena knän klarar av. Jag sprang det 2010 fick mersmak och sedan var jag anmäld 2011 och 2012 men kom inte till start pga utmaningar med knäna. Så nu är det tredje gången gillt! (Kanske inte ska ropa hej fören jag är över ån dock…).

Förkylningen är borta och jag, sambon samt hästen tog en springtur igår på 3 km. Kroppen känns bra igen men det känns långt till 10 km terränglopp…Peppande tips mottages gärna!

http://tjurruset.se/start/