Karlstad – Kiel
8 juli 2017 – Cykla till Paris, på riktigt!
Jag vaknar tidig lördagmorgon den 8 juli 2017 och vill inte åka! Jag sväljer och sväljer men tårarna vill inte hålla tillbaka och så fortsätter det ända till jag är halvvägs till Göteborg, då släpper det och jag börjar känna lusten till att fullfölja det jag sedan länge påbörjat, men ångesten kommer att återkomma, jag vet bara inte när…
Jag pratar under resan med mitt tågsällskap, Anna och säger slutligen att jag som tycker det är tråkigt att bädda sängen, längtar av hela mitt hjärta att få göra det igen. Hon småler och instämmer på min längtan och det blev där och då en trygghet som var med mig under hela resan då mitt mantra ”Trampa, trampa överlev” hade fått mental tillökning – Tanken att få bädda min egen säng!?
Karlstad – Göteborg
Vi samlades vid centralstationen i Karlstad. Ja, det är sant, vi började vår cykeltur på SJ-tåget till Göteborg och det kan diskuteras om det varit bättre att cykla? Men denhär gången höll SJ i alla fall tiden så argumentet får vila från min sida 
Vi körde en prolog genom Göteborg tillsammans med team Göteborg och team Sjuhärad. Jag laddade med mycket kläder då jag tänkte en lugn cykeltur på Avenyn genom ”platta” Göteborg. Ack så fel det blev då tempot var högt och Göteborg på vissa ställen likaså. Kämpigast var den branta backen upp mot Partille där vi senare käkade en gemensam lunch på Partille Golfbana. Sen var det bara nerför, nästan. Avenyn bjöd på ett par vurpor bland annat orsakat av de spåriga vägarna som inte var snälla mot våra smala cykelhjul men tack och lov blev det bara cykel-eksem och ingen större kroppsskada vid de separata olyckorna.
Hoppets Hus och Drottning Silvias barnsjukhus
Vårt mål med Göteborgsprologen var att besöka Hoppets Hus och Drottnings Silvias barnsjukhus och efter lunch begav vi oss dit. Hoppets Hus är ett hus för familjer med barn som vårdas på sjukhuset.
Vid Drottnings Silvias barnsjukhus samlades vi och släppte upp ballonger som en symbol för barnens hopp i deras kamp mot cancern. De barn som var pigga nog att komma ut var med ute på gårdsplanen. Det var en jobbig men väldigt meningsfull stund där vi fick en bild av verkligheten, som den ser ut för de sjuka barnen, att ta med oss på vår resa ner till Paris.
De här barnen har inget val. Den bilden kom att hjälpa mig i de stunder jag kände mental trötthet, att inte ge upp.
Inte bara en båtresa
Kielbåten hade jag gärna bytt ut mot cykeltur genom Danmark men det var bara att bita ihop och försöka genomstå mina hjärnspöken natten över havet. Det gungade på rejält vid middagen och man hörde både fnitter och ”oj vad det gungar”, som jag tolkar som ”nu är det illa”. För att försäkra mig om att det inte var något ovanligt med ”sjögunget” tog jag kontakt med informationsdisken där jag blev lugnad av en äldre dam bakom disken, som såg ut att veta vad hon pratade om, att det ”skulle lugna sig om ett par timmar”.
Jag tog hennes ord med mig in i vår fönsterklädda hytt och vaggades utmattad av dagen till sömns och vaknade tidig morgon till ett spegelblankt solbelyst hav. Jag klarade det!
Kiel
31 = TR Värmland
