IMG_4586

Tröskeln till slutkörd…

 

Nu har jag lärt mig ännu en grej gällande hur kroppen fungerar, eller i alla fall min kropp.

Sammanfattar torsdagsträningen:

Träningsturen skulle som vanligt på torsdagar vara kort, läs 2-2,5 timme ca 6 mil, med intervallkörning.
Vi kör som jag kanske tidigare berättat i en sk Belgisk kedja, där vi stannar uppe på topp ett par minuter vardera på höger och vänster sida. En riktig Belgisk kedja rullar runt hela tiden har jag lärt mig.
Det började med ett väldigt lugnt tempo och jag kände att jag var väldigt pigg och stark och det här kommer inte att ge mig mycket idag om vi inte snäppar upp tempot lite.
Flera i teamet hade direkt innan vår Team Rynkebyträning  varit ute på en ”Vätternrundaträningssnabbtur”och jag tänkte att det hade jag kanske kunnat hänga med på om jag vetat att vi skulle köra ”så lugnt” idag. Jag fick dock reda på att de legat på ca 31 km/tim i snitt och kände att det var nog tur att jag inte hängde med på den ändå och vande mig vid dagens tempo rätt snabbt.
Cyklingen gick bra och vi kom fram till ett ställe där vi tränar uppför och utförskörning med fri fart uppför, dvs man får ”kötta på” och köra om varandra om man orkar ( det får man som du kanske förstår inte göra i en Belgisk kedja, eller kanske heller inte i annan slags kedja heller för den delen?)

Första varvet var jag stark, jag låg bakom och kunde i uppförsbackarna ”trycka på”, jag kände mig stark!
Andra varvet hamnade jag längst fram i en utförskörning som senare blev en uppförsbacke. Det gick bra.
Vidare blev jag kvar längst fram, i innespår på höger sida lite längre än beräknat, och jag trampade, tryckte på och vi höll ca 35 km/tim på ”platten” med lätt  motvind. Vår coach låg i ytterspår och frågade om det gick bra eller om han skulle gå fram ( fram = lägga sig framför mig så jag fick vila, så som en Belgisk kedja funkar) men jag fick mellan flåset fram …det går bra…sen kom nästa uppförsbacke och han ropade högt och ljudligt bakåt i klungan ”FRI FART”!
Jag kände hur jag långsamt åkte längre och längre bak i klungan för att så småningom vara ca 50 meter bakom och avståndet växte mer och mer. Jag var helt slut i lungor och ben och orkade ”bara trampa”. Efter ca 1 km var jag ikapp igen, lagom till nästa backe som jag då, tro´t eller ej, orkade upp mycket bättre…

Bra lektion för mig: Jag har lärt mig att inte ta ut mig bara för att jag orkar :-)

 

IMG_4587
Klicka för att förstora upp bilden. Ett bra träningspass där jag blir starkare och kommer orka Paristuren bättre. Jajjamensan!

 

Känslan att få koppla av och njuta av lugnet efter en cykeltur, priceless!

IMG_4566

På söndag står det minimum 15 mil på schemat med en sväng förbi ”räkmackefiket” i Värmskog och nästa helg är det teamläger nr 2 med bla Norge och Tossebergsklätten och allt vad det innebär,  jag återkommer…

Lev väl och må gott!

 

Publicerat av

Heléna Skarfelt

Jag heter Heléna Skarfelt och arbetar med marknad och försäljning på Rejlers Energitjänster i Karlstad. Från och med nu och fram till sommaren 2017 får ni gärna följa mig på hälsobloggen där jag kommer att dela med mig av min cykelresa till Paris, en resa som jag ska göra tillsammans med Team Rynkeby med syfte att samla in pengar till Barncancerfonden. På min fritid rör jag mig, förutom årets cykelprojekt, i lagom mängd och gillar aktiviteter som längdskidåkning, innebandy och mountainbike. Jag är även utbildad Qigonginstruktör som jag numera utövar mer för min egen rörlighets skull.

2 reaktioner till “Tröskeln till slutkörd…”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.